Problem man skapar
Mitt humör och mina tankar kan svänga på några sekunder. Ena stunden svävar jag på små moln och är löjligt lycklig och positiv, och i den andra blir jag plötsligt bitter, pessimistisk och orolig. Till exempel som nu. Tidigare idag i mitt huvud: "det finns ingen annan jag vill ha, han är allt och vi kommer att klara alla hinder vi möter. Det kanske blir tufft ibland, men vi älskar varandra för mycket för att upp." Medan jag nu sitter och är irriterad över att han än en gång gör mig något besviken och kommer hem senare än va det var sagt. Och jag blir genast på lite sämre humör och börjar tänka dåliga, destruktiva tankar. "Tänk om vi inte alls klarar dem hinder vi möter. Tänk om våran kärlek inte alls är så stark." Fast jag vet att när vi väl är tillsammans igen och vi har hunnit prata med varandra så kommer allt att kännas bra igen. Vi är så bra tillsammans att vi blir lite sämre när vi är isär. Nej! Jag menar inte att vi inte klarar oss utan varandra, vi är inte två halvor. Vi är två olika, fullt kapabla människor som klarar sig på egen hand. Vi har egna liv, egna intressen och vi stöttar varandra i vad den andra gör. Men vi kompletterar varandra bra. Vi två blir inte en. Vi är ett plus ett lika med två. Och två är ju bättre än en. Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till just nu, men det jag ville komma fram till från början var att jag kan ju välja att i mitt huvud oroa mig och skapa ett problem av att vi inte kommer vara tillsammans inatt och imorgon bitti som vi hade tänkt. Eller så kan jag fortsätta att välja att må bra, för jag är ju helt fabulous på min egen hand också. Och förr eller senare är vi tillsammans igen, lite bättre och lite starkare.