Att leva ut sin fulla potential
Det gick lite bättre att sova inatt, tack o lov.
Har redan yogat, duschat och ätit lunch och klockan är bara 11:15. Man blir rätt hungrig av min kosthållning, men då får man helt enkelt äta oftare. Jag kom på en sak idag. Det här är andra gången under mina 22 år som jag är långvarigt sjuk utan särskild orsak. Och kanske är det kroppens sätt att säga till mig. "Hallå? Vad håller du på med? Du lever inte som det är meningen att du ska! Tänk till lite!" Och ja. Det har jag gjort nu. Hur många gånger har jag inte känt den underbara känslan efter ett ljuvligt löppass, nöjd och lycklig, för att sedan äta/dricka något som försätter mig på ruta ett igen? Konstigt att jag aldrig känt så mycket resultat av all tid jag lagt på träning... Visst har jag väl haft bra kondition, men jag har alltid känt att det är nånting som fattas. Så då har jag tränat mer, eller kanske gett upp. "Wake up, det är inte mer träning du behöver lilla gumman" önskar jag att jag hade sagt till mig själv.
Nu har jag hittat rätt. Jag ska jobba som ett svin för att behålla den här livsstilen. Varje dag är en chans att utvecklas. Jag vill bli allt som jag vet att jag kan bli, som jag egentligen redan är, men som jag gömt i föreställningar om hur jag borde vara. För att göra det behöver jag en fysisk och mental hälsa som är så bra den kan vara. Och det får man jobba för att få. Men det är ju det kroppen har försökt säga till mig, "det är meningen att du ska jobba för det". Och tillsist hjälpa andra till att nå den hälsa de vill och kan nå, både i kropp och själ.
Att jag inte insett detta tidigare förstår jag egentligen inte. Jag har ju förminskat mig själv, varit en ängslig person. Tvivlat, oroat mig och känt att livet är en kamp. Livet är inte en kamp. Livet är ju för tusan en möjlighet att nå sin fulla potential, genom att medvetet jobba mot att bli den storartade människa man är allra längst inne. Det finns ingen annan som kan göra jobbet åt dig, du är den enda. Och egentligen är det enkelt. Mycket enklare än att gå omkring och tänka att "om det bara vore si eller så, då skulle jag minsann vara lycklig...". Lycka kan ALDRIG ALDRIG komma utifrån, den kan ENDAST ENDAST komma inifrån dig själv. Och att jag insett det här redan vid 22- årsålder, det gör mig stolt, stark och totalt orädd för livets utmaningar. För jag har alltid mig själv, och jag är stark!
Kärlek! Kärlek! Kärlek! /Maria
Har redan yogat, duschat och ätit lunch och klockan är bara 11:15. Man blir rätt hungrig av min kosthållning, men då får man helt enkelt äta oftare. Jag kom på en sak idag. Det här är andra gången under mina 22 år som jag är långvarigt sjuk utan särskild orsak. Och kanske är det kroppens sätt att säga till mig. "Hallå? Vad håller du på med? Du lever inte som det är meningen att du ska! Tänk till lite!" Och ja. Det har jag gjort nu. Hur många gånger har jag inte känt den underbara känslan efter ett ljuvligt löppass, nöjd och lycklig, för att sedan äta/dricka något som försätter mig på ruta ett igen? Konstigt att jag aldrig känt så mycket resultat av all tid jag lagt på träning... Visst har jag väl haft bra kondition, men jag har alltid känt att det är nånting som fattas. Så då har jag tränat mer, eller kanske gett upp. "Wake up, det är inte mer träning du behöver lilla gumman" önskar jag att jag hade sagt till mig själv.
Nu har jag hittat rätt. Jag ska jobba som ett svin för att behålla den här livsstilen. Varje dag är en chans att utvecklas. Jag vill bli allt som jag vet att jag kan bli, som jag egentligen redan är, men som jag gömt i föreställningar om hur jag borde vara. För att göra det behöver jag en fysisk och mental hälsa som är så bra den kan vara. Och det får man jobba för att få. Men det är ju det kroppen har försökt säga till mig, "det är meningen att du ska jobba för det". Och tillsist hjälpa andra till att nå den hälsa de vill och kan nå, både i kropp och själ.
Att jag inte insett detta tidigare förstår jag egentligen inte. Jag har ju förminskat mig själv, varit en ängslig person. Tvivlat, oroat mig och känt att livet är en kamp. Livet är inte en kamp. Livet är ju för tusan en möjlighet att nå sin fulla potential, genom att medvetet jobba mot att bli den storartade människa man är allra längst inne. Det finns ingen annan som kan göra jobbet åt dig, du är den enda. Och egentligen är det enkelt. Mycket enklare än att gå omkring och tänka att "om det bara vore si eller så, då skulle jag minsann vara lycklig...". Lycka kan ALDRIG ALDRIG komma utifrån, den kan ENDAST ENDAST komma inifrån dig själv. Och att jag insett det här redan vid 22- årsålder, det gör mig stolt, stark och totalt orädd för livets utmaningar. För jag har alltid mig själv, och jag är stark!
Kärlek! Kärlek! Kärlek! /Maria
Kommentarer
Postat av: Lesly Valencia
"Jag vill bli allt som jag vet att jag kan bli, som jag egentligen redan är, men som jag gömt i föreställningar om hur jag borde vara" ¨
Jättebra sagt precis så jag tänkt men inte lyckats få fram i ord :)
Trackback