Harmonia

Jag har börjat fundera seriöst på att börja med min bok nu. Problemet är att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om. Eller jag vet ungefär, men inte riktigt vad den röda tråden ska vara. Kanske är det bäst att bara slänga sig ut och skriva det som kommer, det är då jag känner mig som mest kreativ. När jag inte tänker, bara skriver. Skriver det som kommer helt enkelt. Ibland tänker jag att jag behöver mer distans för att skriva om det senaste året, eftersom jag fortfarande är mitt uppe i det. Jag kanske verkar väldigt stark här på bloggen, på gränsen till präktig, eller hur? Jag är inte så präktig, jag själv tycker i alla fall inte det. Jag bara följer mitt hjärta. Och jag är svag ibland, ganska ofta till och med. Mina rädslor överrumplar mig ständigt, jag brottas med mina demoner och jag känner mig fruktansvärt ensam och svag ibland. Det jag är mitt uppe i är läskigt, hemskt och väldigt mycket att hantera vid 22. Jag vet inte när/om jag någonsin kommer få tillbaka den energi jag en gång haft. Eller jo, jag vet att det kommer, det känner jag starkt. Men jag vet inte när. Hur lång tid ska det ta? Jag har försökt inbilla mig själv att jag är redo att börja jobba nu, jag kan gå långa promenader i hyffsat takt och min yogaträning har blivit mycket tuffare. Men vissa dagar, som idag, är jag fruktansvärt trött, yr och ja... det är inte ens någon idé att försöka beskriva. Svackorna är inte lika djupa och långvariga som förrut, och dem får mig att förstå hur illa jag faktiskt mått. Om jag mår såhär när jag mår "bra", hur jäkla dåligt mådde jag då när det var som värst? Tänk om jag visste då det jag vet nu. Hur lång tid det skulle ta. Men man lever på hoppet, och det gör jag fortfarande. Tror hela tiden att nu, nu är det snart klart. Nu kan jag börja leva igen. På riktigt. Som en riktig 22-åring.

Idag släppte jag lite den här jobbstressen jag känt. Jag behöver mer tid på mig. Jag behöver göra det här ordentligt. Det jag brottas med är att jag tror att "andra" ser mig som lat. Från utsidan märks det inte vilket jobb jag lägger ner på insidan. Det är ett heltidsjobb att bli frisk, jag lovar. Och jag tycker att jag är värd den här tiden. Och jag tänker på allt gott som redan kommit ur den, och försöker inse hur bra det här faktiskt kan bli. Men eftersom man inte har några garantier kommer jag nog att fortsätta tvivla lite varje dag. Det är mycket att hantera. Men jag klarar det. Det är något inom mig som är helt övertygad om det.

Det var det som kom nu när jag bara skrev fritt. Jag fortsätter fundera på min bok ett tag. Kanske blir den verklighet en dag.

/Maria