Harmonia

Vad svårt det kan vara ibland. Trots att man gör allting rätt så kan det bli så fel. Vare sig jag tror att jag släpper taget och badar i tilliten eller om jag planerar in i minsta detalj så verkar det ändå inte bli som jag har tänkt mig. Det kan verka som att det blir sämre, men ska jag lära mig av det förflutna så brukar det oftast bli bättre tillslut, bara man litar på det. Och jag försöker. Fast det låter ju inte rätt. Att försöka släppa taget. Försöka är ju något man gör. Och när man släpper taget behöver man inte göra någonting. Hur ska man då veta när man gjort det? Det är inte lätt, jag antar att man bara märker det så småningom. Man kan tro att man släppt taget, men allt som oftast visar det sig att man faktiskt inte gjort det helt och hållet. Vissa saker kommer man nog alltid att vilja styra och ha kontroll över. Det jag personligen behöver acceptera är att jag inte har någon kontroll just nu. Alls. Och det är därför jag behöver bada i tilliten istället för att kämpa. När jag kämpar blir jag trött. När jag vill styra blir jag trött. När jag vill för mycket blir jag trött. Ja, ni förstår. Det är inte lätt att vända ut och in på sig själv när man inte vet hur insidan ser ut, när man väl är där. Hur ska jag då vet hur långt jag kommit? Svaret är att jag kan aldrig veta. Jag kan bara veta att jag är på rätt väg, och försöka snappa upp de tecken jag får på att så faktiskt är fallet. Det är som att lära sig gå, om och om igen. Jag faller och det gör ont, men jag tar mig upp och försöker igen, starkare och ännu mer bestämd än tidigare. Tillslut kommer dagen då jag inte faller mer. Eller gör jag kanske det? Vuxna människor kan ju även de falla, fast de lärt sig gå för länge sen. Däremot faller de inte lika ofta som små barn. Det kanske är så, att jag håller på att bli vuxen... /Maria