Tankar om hälsa
Jag har varit hos min kinesiolog idag, en sorts alternativterapeut. Jag har skrivit om det förut här, kolla under "Alternativmedicin". Jag började gå där för ett år sen nu, gud det känns som igår. Vilken jäkla resa jag gjort sen dess! Min terapeut har gått igenom samma sak som jag, fast för mer än 10 år sen, så det alltid underbart att prata med henne. Jag berättade om mitt flyt på sistone, att jag sökt till journalisthögskolan och hur rätt det känns. Hon blev så fruktansvärt glad, och jag kände ännu mer att jag är on track. Vi pratade om att det är så synd att det inte pratas öppet om själsliga problem, som jag egentligen tror är roten till alla sjukdomar och all värk. Det är så synd att man nästan känner sig skyldig när man inte mår bra. Det finns liksom ingen plats i livet att få läka ordentligt. Nej, vi går till doktorn och ber dem att fixa oss. Jag gjorde också så, jag ville att någon annan skulle fixa mina problem. För vi har ju inte tid att vara sjuka i vårt samhälle. Så ingenting blir ordentligt läkt.
Tänk om naturen skulle få ha sin gång, tänk om vi fick ta oss tid att då och då läka i kropp och själ, för att sedan kunna bidra så mycket mer till kreativiteten samhället. För hur effektiv är man när man går runt med sår i själen? Jag är det inte i alla fall. Jag tror att alla mer eller mindre har sår att läka. Efter allt som skett i mitt liv ser jag nu vad mitt mission är. Att sprida medvetenhet om vad riktig hälsa är. Och vilket bättre sätt än att skriva kan jag göra det? Jag vill visa att det är okej att vara svag, att vara sårbar, att inte orka med, att be om hjälp. För det finns hjälp att få, och jag vill skrika ut till hela världen att vi inte behöver stoppa i oss kemikalier för att vara friska, jag vill att samhället ska få upp ögonen för vad riktig välfärd är. Välmående människor. På riktigt välmående. Jag hade aldrig klarat den här resan utan det stöd jag har av min familj, eller utan min enorma envishet. Men vad händer med de människor som inte har stödet eller envisheten att klara av sånt här själva? Det är en djungel där ute, jag har letat och letat efter den rätta vägen för mig, för den är inte lätt att hitta. Vad händer med dem som ger upp? Jo, de sjunker djupare och djupare ner i depression, utvecklar fler sjukdomar, kanske aldrig mer blir friska. Sjukvården sa till mig att jag kanske skulle få leva med min trötthet hela livet. Att vara 22 år, med massor med drömmar och förväntningar på livet, och få höra att man kanske aldrig mer får vara pigg, det får en att aldrig mer vilja sätta sin fot på ett sjukhus. Tur för mig att jag är envis, för annars kanske jag hade köpt det och gått hem och begravt mig i självömkan. Men någonstans sa en röst inom mig att det visst fanns en lösning, att det fanns ett ljus där framme i tunneln någonstans. Det gällde bara att hitta den. Och det gjorde jag tillslut, även om det tog sin lilla tid. Nu vill jag bara sprida budskapet! Jag tror att den alternativa medicinen och andligheten kommer att explodera i framtiden. Det ÄR framtiden. Det är jag helt säker på. Och jag tänker vara en del av att kunskapen kommer ut i samhället och i världen. Räkna med det. Räkna med mig!
Kärlek och hälsa! /Maria
YinYoga
Jag har tagit stora steg den här veckan, det är alldeles underbart! Nu ska jag ta mig tid att fira mina framsteg, och inte skynda framåt alltför fort. Bara njuta ett tag nu...
Namaste! /Maria
Gårdagen
Gårdagens upplevelse var väldigt givande. Vi satt en grupp på kanske 10 personer i en ring. Först gjorde vi en chakrabalansering där vi ljudade ett speciellt ljud för varje chakra. Gick nedifrån och upp, och sen ner igen. Jag kom ganska snabbt ner i avslappning och kände mig väldigt närvarande. Redan här kände jag väldiga energier i kroppen, kände mig varm och "vibrerande". Sedan gick 3 personer runt och gav oss Diksha eller Oneness blessings. De lade händerna på huvudet på olika sätt. Ibland vibrerade de händerna, ibland förde de huvudet långsamt i små rörelser åt olika håll, ibland gick de ner vid öronen och på halsen och nacken. Jag kände mig långt borta och djupt avslappnad. Och lycklig på något sätt. Vet inte hur lång tid vi satt där och de gick runt, man tappar tidsuppfattningen, men det var nog i alla fall 30-45 minuter. Meningen är att det ska leda till ett accepterande av nuet, och även om jag jobbat med just det under en lång tid, känner jag redan nu att detta hjälpte ännu mer. Jag satt och log för mig själv på tåget hela vägen hem (tåget som jag precis hann med och slapp vänta en halvtimme, lite flyt där). Och idag känner jag mig också som ett enda stort leende. Jag har aldrig mediterat i grupp, men jag måste säga att det är stor skillnad när det är fler energier i rummet. Jag måste göra det oftare! Nu ska jag yoga. Massa kärlek!! /Maria
Oneness Blessing
Oneness Blessing är en speciell överföring av energi som är designad för att uppleva ett djupare medvetande. Oneness Blessing är baserat på den forntida principen som säger: "Allting kan bli överfört, vare sig det är medvetandetillstånd, visdom eller energi". Oneness Blessing kan man säga är en process av att transferera Gudomlig Nåd som ger ett skifte i det mänskliga medvetandet.
I Indien ligger Oneness University som lär ut den här överföringen, och det ska vara en väldigt kraftfull upplevelse besöka det. Jag skriver mer när jag kommer hem, det här ska bli skoj! Namaste! /Maria
Våga drömma!
Samtalet vi hade efteråt gav otroliga insikter, jag börjar fatta att jag har en del begränsningar kvar angående vad jag vågar drömma om, och hur jag ser på mig själv. Men nu ska det bli ändring på det. Jag kan bli och göra vad som helst. Och mer därtill. Jag vågar drömma mer och mer, om saker jag aldrig skulle trott att jag skulle klara av för ett år sen. Men jag har aldrig känt mig så fri som nu, och det blir bara bättre och bättre... så vem vet vart detta slutar?
Vi är alla obegränsade, eviga varelser som är kapabla till att förverkliga våra djupaste och vildaste drömmar! /Maria
Kinesiologen
Emotional Freedom Techniques
Idag jobbade vi i alla fall med en ny teknik, som jag aldrig hört talas om. Den kallas Emotional Freedom Techniques - EFT. Såhär beskrivs metoden på www.eft.se:
"EFT, en metod som tar bort (neutraliserar) oönskade negativa känslor - som kan orsaka allt från....
Beroenden, fobier, stress, rädsla, ilska, sorg, ångest, depression, ätstörningar.
Följden av smärtsamma minnen/händelser/trauma; PTSD.
Dåligt självförtroende; prestationsångest, svårigheter att förverkliga mål.
Många psykosomatiska (känslomässigt orsakade) symtom t.ex. kronisk värk,
migrän/huvudvärk, spänningstillstånd till andningssvårigheter.
EFT-metoden är svår att beskriva på ett bra sätt, eftersom den så markant avviker från vad man är van vid. Den har sina rötter i traditionell kinesisk medicin kombinerat med västerländsk psykologi.
EFT skulle kunna kallas fokuserad akupunktur - fast utan nålar. Eller meridianbaserad samtalsterapi. Eller en kombination av akupressur och speciella affirmationer.
EFT-behandlingen inleds med korrigering för ev. "självsabotage" (att kroppen inte vill som man själv vill). Genom att sedan kombinera stimulering av vissa känsliga meridianpunkter (en del av vårt kommunikations/energisystem) med rätt valda ord (tankar) får man ett synnerligen riktat och effektivt behandlingsresultat!
Just denna kombination har visat sig vara effektiv på annars "olösliga" problemområden. Inte sällan ger EFT resultat som är mycket imponerande och jag ser metoden som "den saknade pusselbiten" - ett viktigt tillskott inom framtidens medicin!"
Tydligen såg Annie effekten som den här metoden hade på mig med en gång. Och jag kände det. Hon sa att hon kunde se energierna som strömmade till mig. Hon har haft svårt att se min aura tidigare, men nu var den väldigt stor och ljus! Ja, flum eller inte, för mig är det på riktigt. För jag känner det.
Jag brukar skriva långa mail till Annie, hon får ibland vara min papperskorg där jag dumpar mina problem. Och hon är imponerad av hur jag skriver. Hon frågade mig idag om jag hade tänkt på att göra någonting av mitt skrivande. Och det har jag ju. Jag har alltid velat bli journalist eller författare. Men sen släppte jag nog de drömmarna, för jag ville arbeta med händerna tänkte jag. Men det är ju en anledning till att jag skriver här på bloggen, jag älskar att skriva. Att skriva är kreativitet för mig. Jag är inte konstnärlig eller musikalisk, men skriva, det tycker jag nog att jag kan. När jag skriver är jag i ett flöde. Och drömmen att skriva en bok finns alltid med mig. Kanske kan jag göra verklighet av skrivdrömmarna en vacker dag. Bara tanken sätter ju saker och ting i rörelse. Kanske såddes ett frö hos mig idag. Jag ska absolut fundera vidare...
Nu ska jag pusta ut lite, spenderade eftermiddagen i ett litet, kvavt rum på arbetsförmedlingen. Behöver landa lite nu. Kärlek till er alla! /Maria
Besök hos Annie
Anledningen till att jag är såhär ärlig här på bloggen är att jag vill ha ett forum där jag verkligen kan visa den jag är, vara stolt över den jag är, vara ärlig, öppen och sann mot mig själv. Vem som helst kan ju läsa det här, men det gör mig ingenting, jag står för allt jag skriver här, det är jag. Jag tror att det kan överföras på mig i verkliga livet också (eller, det har det redan gjort väldigt mycket) och att jag tillslut kan vara lika ärlig i alla situationer som jag är här.
Om du bor i Stockholmsområdet och vill träffa en fantastisk människa, som kan hjälpa dig till massor av insikter, utan att det kostar en förmögenhet, kolla in Annies hemsida. Kärlek!! /Maria
Jag älskar idag
Jag har varit hos Annie idag igen, men idag blev det inte så mycket healing. Istället tyckte hon att det skulle passa med några övningar och lite akupressur. Övningarna kändes svåra, eftersom jag har svårt att släppa taget och svara på hennes frågor utan att tänka. Jag vill fortfarande vara duktig och svara "rätt". Men jag tror att det hade effekt ändå, och som hon sa: man behöver inte fundera på syftet eller varför övningarna blir som de blir. Jag måste helt enkelt lita på att det funkar och att jag mår bättre av dem. Jag litar fullt ut på Annie, men jag behöver släppa kontrollen ännu mer. Nästa gång ska vi jobba på det.
Nu på eftermiddagen har jag yogat, och det blev en sånt där riktigt underbart pass idag. Jag planerade ingenting innan, jag lät det bli som det blev, gjorde det jag kände för. Och då blir det alltid rätt!
Idag känns det som att jag fått många tecken på att jag är på helt rätt väg. Och jag är så tacksam.
Namaste!/Maria
Healing
Jag har inte mått bra i helgen, det har varit känslomässig berg-o-dalbana. Direkt när jag kom in hos Annie idag märkte hon det på min energi, den var inte bra. Innan jag kom dit hade hon fått till sig att vi skulle jobba med "Släpp kärleken fri". Och det stämde precis in på vad jag upplever just nu. Helt otroligt faktiskt. Behandlingen kändes mer än någonsin förut, och det fanns mycket att jobba med. Mina njurar (som lagrar livsenergin) var ganska så tömda. När hon kom till mina knän fick hon bilden av ett lugnt vatten, känslan av att jag går åt rätt håll. Och det tog jag till mig, för jag känner trots stormen inom mig att det ligger ett lugn där bakom och jag vet att jag är på rätt väg. Och det känns underbart att få det bekräftat. Jag har svaren inom mig, de finns där bakom allt tanketjat och alla känslostormar. Under behandlingen kände jag jättemycket, jag kände verkligen energin som kom in i mig, på ett helt nytt sätt än tidigare. Det pirrade i kroppen, och det kändes som fjärilar i magen. Och rysningar gick genom mig flera gånger. Massor av lyckokänslor mitt i allt det jobbiga.
Sedan gjorde vi en tankeövningen "släpp kärleken fri", och där jag fick en riktigt skön insikt. Det la sig som ett lugn över mig. Jag vet precis vad jag behöver göra, och jag känner full tillit till att allt blir precis som det ska. Känslorna kommer förmodligen fortsätta storma ett tag, men nu vet jag att under stormen ligger lugnet, det lugn som för mig genom allt, vad som än kommer upp.
"Nåd är som en osynlig kraft som bär dig genom processen, rakt igenom den."
Kärlek kärlek till er alla! /Maria
Kinesiologi
Och i förmiddags var jag på min favoritplats på jorden (just nu är det det), ute på Ekerö hos min kinesiolog. Jag har gått där sen oktober och varit helt beredd på att ge upp behandlingen i de mörkaste stunderna. Men utan deras hjälp skulle jag inte ha kommit så långt som jag har idag. Det har kostat, och jag är för evigt tacksam mot mina föräldrar som ställt upp mer än jag någonsin skulle kunna begära egentligen. Älskade mamma och pappa, jag kommer aldrig glömma hur mycket ni gjort, och gör för mig. Utan er skulle jag till slut varit en blöt fläck.
En vanlig kinesiolog gör egentligen mest muskeltester och lite sånt. Men där jag går är det mycket mer än så. Det går inte riktigt att förklara rättvist, men det är så häftigt att uppleva! Låter skumt, men det är det inte alls, det är faktiskt helt logiskt när man har upplevt en behandling. De hittar alltid rätt problemområde, idag var det t.ex magen och nacken... precis där jag har haft ont. För att få bort problemen får jag näringstillskott, och de jobbar även kraniosakralt. Fick även veta idag att de problem jag har kvar är mer psykiska än fysiska. Det gav mig ännu mer motivation att fortsätta jobba med mig själv, varje dag, varje ögonblick. Bli den bästa jag kan bli. Fick även lära mig att jag har en allergi. Och ni kan inte gissa mot vad... jo nämligen te! Jag blev lite chockad, jag trodde jag åt och drack helt perfekt nu, och grönt te som ska vara så nyttigt! Det är det enda te jag dricker, men jag fick föklarat att teer innehåller så starka örter att det kan vara värre för kroppen än kaffe. Jag vet att det låter helt koko, det säger emot allt "hälsotänk", men egentligen är det ändå logiskt. För mig, som befinner mig i den här situationen, är det inte svårt att sluta med nånting. Jag vill ju bara bli frisk. Jag struntar i vad jag måste låta bli att
äta och dricka. Hittills har jag slutat med alkohol, mjölk, vete, kaffe, nötter, potatis, vitt ris, kött, choklad, socker och vissa frukter och grönsaker som min kropp inte vill ha. Jag vet att det låter sinnessjukt. Men får man bevisat för sig att ens kropp inte vill ha vissa saker... då är det inte svårt att sluta. Min kropp har varit totalt nedbryten, och det är möjligt att jag kommer tåla vissa av de här sakerna i framtiden. Men ska jag vara ärlig så saknar jag ingenting av det. Jag mår ju bättre, och det är det enda som betyder något. I slutändan är hälsan det enda man har. Har jag fel? /Maria
Här och här finns mer info om kinesiologen jag går hos.
Min andra healingsession
Först satt vi och pratade en stund, om hur det kändes efter förra gången, hur jag kände mig nu och sådant som kom till henne medan vi pratade. Det är väldigt andligt med healing, eller som hon uttryckte det "flummigt". Men jag tycker nog inte att det är så flummigt, men jag förstår att många andra som inte har haft någon som helst kontakt med den delen av sig själva kan tycka det. Jag börjar få kontakt med det andliga hos mig, och det är en häftig känsla måste jag säga. Jaja, nog flummat :)
Själva behandlingen går till så att jag ligger på mage på en behandlingsbänk och Annie håller sina händer på olika ställen på kroppen. Ibland vrider hon händerna, drar och trycker. Jag känner ibland som elektricitet, ibland bara värme och ibland som små stötar. Den här gången kändes det verkligen som jag kom djupare in i mig själv, det var inte bara avslappnande. Men jag tror jag skulle kunna komma längre om jag fortsätter jobba på det.
Efteråt pratade vi också en stund. Om vad jag upplevde, och vad hon upplevde. En sak jag tar med mig är att hon sa att hon kände att jag ska jobba med människor. Och då hade hon faktiskt glömt att jag sa förra gången att jag är spa-utbildad. Det kändes bra att höra att jag är på rätt väg. Vi pratade också om ilska som jag tryckt ner under mitt liv, jag berättade att jag sällan varit arg, jag har gått undan och gråtit istället. Jag fick hemläxa att säga nej till saker och ting jag inte vill göra, sånt som inte känns rätt. Fast det är något jag jobbat med länge, och tycker verkligen att jag blivit bättre på det. Men jobbet tar aldrig slut. Som hon sa, hon är nånstans i mitten av sin resa... jag har precis börjat min. Och det ska bli spännande att följa den. Jag hade kunnat sitta där och prata med henne hur länge som helst, kändes som att det jag ville säga aldrig tog slut, men till slut var jag ju tvungen att gå, tyvärr. Väntar med spänning på vilka känslor som kommer komma upp efter det här...
Kärlek/Maria