Harmonia

Jag tänkte att jag skulle ta mig tid att skriva ett långt inlägg om hela min sjukdomsperiod. Jag har märkt att jag har några nya läsare som kanske vill veta mer, och att det kan vara intressant för mina nära att veta hur jag har upplevt den här tiden, och vad den har gett mig. När jag skriver här tänker jag sällan på att någon egentligen ska läsa, jag började skriva för att peppa mig själv och få utlopp för mina känslor och tankar. Men kan jag inspirera en endaste person så vore jag så glad och tacksam! Det är ju det jag vill ägna mitt liv åt, att ge människor hopp i svåra situationer, att för bara en timme eller så vara i harmoni, när livet är lite rörigt. Jag skriver också det här för att rena mig själv på ett sätt, att få sätta ord på allt jag känt och för att kunna släppa taget och gå vidare. Jag vet inte hur det kommer låta i andras öron, jag bara skriver det som kommer och så får vi se var vi hamnar.

Först måste jag berätta lite om mig själv som person. Jag har alltid varit duktig på saker, i skolan, på idrott, ja på det mesta. Jag har alltid fungerat, aldrig haft några problem, aldrig gjort revolt, aldrig varit annorlunda. Jag har alltid varit tyst, medgörlig, aldrig bestämmade, alltid följt med strömmen. Aldrig kanske fått min vilja fram, för jag har kanske inte riktigt haft nån vilja. Det fungerade ju så bra ändå. Jag är en väldigt känslig person, så har alltid tagit kritik hårt och aldrig gillat konflikter. När andra bråkar går jag därifrån, när någon bråkar med mig ber jag om ursäkt. Jag har tryckt ner och tryckt ner känslor under hela mitt liv, vilket gjort mig till en änslig och orolig människa. Jag har inte förstått det här förens nu, då fungerade det ju. Jag har haft ett bra liv och jag har för det mesta varit lycklig, men känslan av att inte räcka till har nog alltid funnits. Jag har fått min identitet av att vara duktig, det är inte så att jag har känt att jag måste vara perfekt, men i alla fall alltid fungera och aldrig orsaka problem.

Efter studenten flyttade jag till Grythyttan för att läsa Spa-programmet. Det var absolut det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag insåg att jag hade all kapacitet att klara mig själv, jag klarade mycket mer än jag trodde. Jag träffade likasinnade, underbara människor, såna som jag hade börjat undra om dem ens existerade? Fanns det inga såna som jag? Dessutom hade jag hittat en utbildning som gjord för mig, jag fick hålla på med alla mina intressen och upptäcka nya. I skolan var jag som vanligt duktig, fick VG på nästan allt de första terminerna. Allt flöt på som på räls till sista terminen 2009. Min motivation började ta slut, jag orkade inte engagera mig lika mycket i skolan längre, ingenting var lika kul, jag hörde mig själv klaga oftare än vanligt. Jag trodde mest jag var skoltrött så jag tänkte inte så mycket på det. Jag nöjde mig med G i skolan, och sista kursen är jag inte ens klar med än idag. Däremot fortsatte jag träna lika mycket som vanligt, ville vara lika duktig som vanligt, förutom i skolan eftersom jag var skoltrött och kände att jag inte behövde ha VG på allt längre. Mitt i alltihop skaffade jag och min pojkvän en hund, vilket inte är någonting jag ångrar för hon är alldeles underbar... men såhär i efterhand kan jag känna att det nog inte var den bästa tidpunkten. Jag tog examen och stannade kvar i Grythyttan för att jobba på ålderdomshem. Jag gick upp 5-6 och ut med hunden, till jobbet, sprang hem på 30 minutersluchen och ut med hunde och slängde i mig mat, tillbaka till jobbet, hem och ut med hunden och springa med den, eller först gå och sen träna själv. Så där höll det på stora delar av sommaren och en bit in på hösten, självklart hade jag hjälp av min pojkvän, men eftersom jag är känslig för stress var det ändå för mycket för mig. Men jag tyckte att det skulle väl jag klara, alla andra klarar ju stress, jag kan ju inte vara sämre. Jag trodde jag var Superwoman, helt ärligt. Många andra hade klarat den situationen, men jag gjorde inte det. Jag kände att jag för första gången på lång tid verkligen inte trivdes med livet, men jag ville inte erkänna det för mig själv. Jag ville ju inte vara till besvär för någon annan såklart. Jag vet inte om det här är efterkonstruktioner, mycket har jag ju insett såhär i efterhand, men jag vet att jag absolut inte var nöjd som det var. Men håll käft och klaga inte, det är ju en ganska vanlig attityd i samhället, som jag hade köpt helt och hållet.

Som "tur" var (kanske, vem vet) tog det inte lång tid för min kropp att säga ifrån. I september blev jag förkyld, kanske 2 veckor, var frisk 3 veckor och tränade nog 6 gånger i veckan då, sen blev jag förkyld igen. Och förkrossad. Min största skräck har varit att bli sjuk, sen jag som 16 åring fick problem med sköldkörteln och var sjuk i 4 månader innan min kinesiolog hjälpte mig. Nu ville jag såklart till kinesiologen igen, för något stod inte rätt till i min kropp. Jag vilade och vilade men ingenting hjälpte. Jag har nog haft varje symtom man kan tänka sig, och vissa dagar kom jag inte ur sängen.

Jag började gå till kinesiologen, trodde det skulle vara en snabbfix och att jag skulle kunna återgå till att leva som vanligt igen. Men nej, jag blev inte bättre. Månaderna gick, vårdcentralen hittade inget fel, jag fick mer och mer panik. Jag började inbilla mig att jag hade varenda sjukdom man kan tänka sig. Name it, I had it. Alla i min omgivning var fruktansvärt oroliga för mig, och ni förstår, det känns inte bra när man aldrig vill vara till problem. Jag hade plötsligt blivit det största problemet i alla jag älskars liv. Det gör ont kan jag lova. Dels var jag själv livrädd för varför jag var sjuk, dels kände jag mig hemsk som gjorde deras liv sämre.

Det gick ännu längre tid, jag pendlade mellan hopp och förtvivlan. På vårdcentralen skickades jag till kurator och sjukgymnast. Jag var bara lite "ur form" och behövde träna upp konditionen. Ja tjena, för det var ju inte det jag hade gjort i hela mitt liv. Alla började väl säkerligen tro att jag var deprimerad, men jag vägrade lyssna på det. Jag kände i min kropp att den inte mådde bra fysiskt. Trots att jag läst en holistisk utbildning hade alla mina kunskaper tydligen flygit ut genom fönstret. Klart att jag visste att kropp och själ hänger ihop, men säg det till någon som kämpar med sig själv varje dag, och som ändå vaknar nästa morgon och det känns som någon kört över henne med en traktor.

När allt var som mörkast, i februari eller mars tror jag det var (jag börjar tappa tidsuppfattningen, allt flyter ihop), bestämde jag mig för att flytta hem till mina föräldrar. Där någonstans tror jag att det vände, och i samband med att jag gick till Lotta som sysslar med "mental kinesiologi" och ställde in mitt nervsystem på att bli frisk (låter osannolikt, men det var efter det jag började hitta tillbaka till mig själv). Jag började låna böcker om självläkning, helande, andlighet och liknande. Samtidigt började jag yoga lite smått. Hade tidigare försökt träna fler gånger, självklart alldeles för hårt, för träning för mig har alltid varit lite självplågning tror jag. Nu började jag lyssna på kroppen och kände efter hur mycket den orkade. Vissa dagar kanske jag bara orkade en solhälsning, so what?

Visst har jag haft mina breakdowns även efter det här, men jag nog aldrig tappat hoppet helt. Jag slutade vara rädd för att inte bli frisk, och insåg att jag måste hela även själen om kroppen ska kunna må bra igen. Det låter som att allt gick på en vecka, men absolut inte. Sakta började jag må bättre, sakta kan jag göra mer och mer för varje dag som går. Det är en process, och än är jag inte helt bra. Mitt senaste breakdown hade jag nog i förrgår, men dem är kortare nu och inte så djupa längre. Jag går inte in i självömkan lika lätt. Jag sörjer, men jag tycker inte synd om mig själv. Jag började även gå till Annie på healing och kunde släppa ut saker som jag inte ens visste att jag hade inom mig. Jag har bara varit där två gånger, och ser med spänning fram emot vad mer som kan avslöjas. Jag vill inte längre ta den lätta vägen ut, ska jag göra det här ska jag göra det ordentligt, så det aldrig händer igen (fast inte ens det kan man vara säker på, så jag håller mig ödmjuk). Jag har också börjat stå för det jag tycker och hur jag vill leva. Jag har blivit vegetarian, för det mår jag bäst av. Det finns mycket jag låter bli att äta, och jag bryr mig inte om vad andra tycker om det (vilket jag gjorde förr, ville ju inte verka konstig). Jag har blivit andlig, vilket jag aldrig någonsin varit, men jag har funnit tröst i det. Jag har varit arg, jag har skrikit och gråtit helt öppet, jag tränar mer och mer på att säga vad jag tycker och att vara ärlig mot mig själv. Det är nog det allra viktigaste, ärlighet mot sig själv, att hedra sig själv. Annars skapas spänningar i kroppen som ligger kvar under lång tid.

Jag har märkt att ju ärligare jag är mot mig själv och ju mer jag älskar mig själv, desto trevligare, öppnare och medkännande blir jag mot andra. Det känns som att en helt ny värld har öppnat sig i mitt inre, och jag ser fram emot resan jag kommer göra under hela mitt liv. Än har jag bara fått en glimt av den potential som finns. Och jag har hittat nya passioner och intressen, återupptäckt dem jag glömt, och för första gången i mitt liv står jag för min livsstil till 100%. Jag känner mig inte beroende av någon eller något, jag vet att jag har all kapacitet i mig själv.

Självklart kan man inte få med allt och alla faktorer och alla situationer i en text. Jag gjorde mitt bästa nu, och jag hoppas någon kan finna tröst eller förståelse av det jag skrivit. Det är mycket jag glömt ta med som jag säkert kommer på senare, men det är i alla fall en liten del. Jag skriver det här för att aldrig vill att det ska hända mig igen, och att det inte ska behöva hända andra heller. Kroppen är fantastisk, man får varningssignaler när något inte står rätt till, och väljer man att lyssna kan fantastiska saker ske. Väljer man att inte lyssna kommer kroppen fortsätta varna tills den helt enkelt inte klarar mer. Det handlar helt enkelt om intuition, jag visste såklart att det inte stod helt rätt till med mig, men jag ville inte lyssna. Hade jag gjort det kanske jag sluppit den här tiden. Men jag kommer ta med mig den här tiden i resten av mitt liv och den har format mig mer än vad någon annan upplevelse förmodligen har. Är det inte lustigt? Vi söker efter upplevelser i den yttre världen, medan vi har den bästa upplevelsen vi kan få inom oss, lika nära som vårt andetag...

Kärlek och lycka /Maria

Jag släpper taget om den här tiden i mitt liv, och öppnar en ny bok med tomma blad att fylla med kärlek...