Harmonia

Jag stannade hemma i alla fall. Inte för att jag inte ville åka. För att jag kände att jag behövde stanna, det var som att hela kroppen protesterade mot att packa. Så jag lyssnade, och stannade. Det blir en lugn, tyst helg, mest i min ensamhet. Men det är precis vad jag behöver. Bearbeta, landa, processa. För att ta mig vidare. För att komma längre och längre. Mest fascineras jag, av hur enkelt det kan vara när man bara släpper taget och observerar vad som händer. Känner hur bitar faller på plats just precis nu. Hela tiden. Behöver inte jaga längre, bara dansa med. Aldrig mer försöka så mycket så jag blir blå i ansiktet, bara låta det komma. Då flödar jag över av tacksamhet, glädje, inspiration, kretivitet och passion. Mina ledord. Och tillit. Tålamod. Ödmjukhet. Ja, det finns många. Jag kommer att leva mitt drömliv, resten av livet. Jag vet det. Jag ber livet: hela mig, använd mig. Hur är inte min sak att tänka ut. Jag vet bara att det sker, dag för dag, minut för minut. Helare idag än igår.

Jag njuter av yogan igen. Hoppas på att kunna börja gå på pass nästa vecka. Det blir ett stort steg. Men blir det inte nästa vecka, så blir det ändå snart.

Och jag skriver. Som aldrig förr. Och jag tror på att jag kan, att det blir bra. Funderar inte så mycket, bara skriver. Då blir det bäst.

Kärlek. /Maria