Harmonia

Igår var jag hos min terapeut/healer/coach/mentor eller vad man nu ska kalla henne. Hon gav mig precis den spark i baken jag behövde just nu. Hon ställer de mest obekväma frågor som man inte alls vill höra, hon ser en verkligen på riktigt och kryper in under ens skinn. Hon henne kan man inte sätta upp någon fasad, det genomskådar hon direkt. Hon hjälpt mig galet mycket sen jag började gå där, mest genom att vara lite jobbig. Det är hemskt befriande att inte bli daltad med!! Att spela offer har man inte mycket för med henne. Igår ställde hon återigen precis de frågor jag behövde höra för att komma vidare. Trots att jag är väldigt öppen för hennes teknik, jag har vet ju att den funkar, så kommer jag fortfarande på mig själv med att försöka försvara mitt beteende och bortförklara mig. Hon har alltid rätt i allt hon säger, det är nästan irriterande. Igår fick hon mig att se mitt eget mönster i att jag ofta låter bli att ta tag i vissa saker rdentligt. Jag gör även sånt jag vill lite sådär halvdant. Jag är så rädd att bli besviken så jag ger upp innan jag kommit igång. Men vad sänder det för signal till universum egentligen? Jo, att jag ska misslyckas såklart. Så idag har tagit tag i saker och ting, släppt den där nedrans rädslan och bara gjort det jag brinner för utan att tänka. Jag lägger mitt fokus på att yoga och skriva, det jag älskar, och det ger mig energi! Jag glömmer bort att tänka på att jag är trött, och plötsligt är jag inte det längre.

Dessutom fick jag en väldigt fin insikt. Hon frågade mig vad som ska till för att jag ska se på mig själv som frisk. Och jag svarade automatiskt "när jag är som vanligt igen, och kan träna som vanligt". Hon påminde mig om att det var just det "som vanligt" som fick mig att hamna här. Jag har förändrats så mycket det senaste året, att det kanske är så att jag ska hitta ett nytt "som vanligt"? Skapa mig själv på nytt. Och i det nya kan jag bestämma helt själv vad som är mitt "som vanligt". Kanske är det inte meningen att jag ska träna 5 gånger i veckan och springa marathon? Kanske kan jag nöja mig med yogan, som har fått mig att må så bra i både kropp och själ? Kanske är det så att det passar mig bättre? Jag vet inte varför jag har så svårt att släppa tanken på att jag ska vara ett träningsfreak... kanske för att träningen alltid har varit min stora kärlek? Kanske är det dags att jag släpper den kärleken och hittar den i yogan istället? Kan jag göra det, släppa tanken på att jag måste kunna springa för att räknas som frisk, då kan jag faktiskt börja se på mig själv som frisk här och nu. Det här är mitt nya "som vanligt" och jag älskar det. Jag vill ju aldrig gå tillbaka, så nu går jag bara framåt...

Kärlek! /Maria