Harmonia

Ännu en underbar dag i mitt liv.

Jag har varit hos min kinesiolog idag, en sorts alternativterapeut. Jag har skrivit om det förut här, kolla under "Alternativmedicin". Jag började gå där för ett år sen nu, gud det känns som igår. Vilken jäkla resa jag gjort sen dess! Min terapeut har gått igenom samma sak som jag, fast för mer än 10 år sen, så det alltid underbart att prata med henne. Jag berättade om mitt flyt på sistone, att jag sökt till journalisthögskolan och hur rätt det känns. Hon blev så fruktansvärt glad, och jag kände ännu mer att jag är on track. Vi pratade om att det är så synd att det inte pratas öppet om själsliga problem, som jag egentligen tror är roten till alla sjukdomar och all värk. Det är så synd att man nästan känner sig skyldig när man inte mår bra. Det finns liksom ingen plats i livet att få läka ordentligt. Nej, vi går till doktorn och ber dem att fixa oss. Jag gjorde också så, jag ville att någon annan skulle fixa mina problem. För vi har ju inte tid att vara sjuka i vårt samhälle. Så ingenting blir ordentligt läkt.

Tänk om naturen skulle få ha sin gång, tänk om vi fick ta oss tid att då och då läka i kropp och själ, för att sedan kunna bidra så mycket mer till kreativiteten samhället. För hur effektiv är man när man går runt med sår i själen? Jag är det inte i alla fall. Jag tror att alla mer eller mindre har sår att läka. Efter allt som skett i mitt liv ser jag nu vad mitt mission är. Att sprida medvetenhet om vad riktig hälsa är. Och vilket bättre sätt än att skriva kan jag göra det? Jag vill visa att det är okej att vara svag, att vara sårbar, att inte orka med, att be om hjälp. För det finns hjälp att få, och jag vill skrika ut till hela världen att vi inte behöver stoppa i oss kemikalier för att vara friska, jag vill att samhället ska få upp ögonen för vad riktig välfärd är. Välmående människor. På riktigt välmående. Jag hade aldrig klarat den här resan utan det stöd jag har av min familj, eller utan min enorma envishet. Men vad händer med de människor som inte har stödet eller envisheten att klara av sånt här själva? Det är en djungel där ute, jag har letat och letat efter den rätta vägen för mig, för den är inte lätt att hitta. Vad händer med dem som ger upp? Jo, de sjunker djupare och djupare ner i depression, utvecklar fler sjukdomar, kanske aldrig mer blir friska. Sjukvården sa till mig att jag kanske skulle få leva med min trötthet hela livet. Att vara 22 år, med massor med drömmar och förväntningar på livet, och få höra att man kanske aldrig mer får vara pigg, det får en att aldrig mer vilja sätta sin fot på ett sjukhus. Tur för mig att jag är envis, för annars kanske jag hade köpt det och gått hem och begravt mig i självömkan. Men någonstans sa en röst inom mig att det visst fanns en lösning, att det fanns ett ljus där framme i tunneln någonstans. Det gällde bara att hitta den. Och det gjorde jag tillslut, även om det tog sin lilla tid. Nu vill jag bara sprida budskapet! Jag tror att den alternativa medicinen och andligheten kommer att explodera i framtiden. Det ÄR framtiden. Det är jag helt säker på. Och jag tänker vara en del av att kunskapen kommer ut i samhället och i världen. Räkna med det. Räkna med mig!

Kärlek och hälsa! /Maria