Harmonia

Ännu en underbar dag i mitt liv.

Jag har varit hos min kinesiolog idag, en sorts alternativterapeut. Jag har skrivit om det förut här, kolla under "Alternativmedicin". Jag började gå där för ett år sen nu, gud det känns som igår. Vilken jäkla resa jag gjort sen dess! Min terapeut har gått igenom samma sak som jag, fast för mer än 10 år sen, så det alltid underbart att prata med henne. Jag berättade om mitt flyt på sistone, att jag sökt till journalisthögskolan och hur rätt det känns. Hon blev så fruktansvärt glad, och jag kände ännu mer att jag är on track. Vi pratade om att det är så synd att det inte pratas öppet om själsliga problem, som jag egentligen tror är roten till alla sjukdomar och all värk. Det är så synd att man nästan känner sig skyldig när man inte mår bra. Det finns liksom ingen plats i livet att få läka ordentligt. Nej, vi går till doktorn och ber dem att fixa oss. Jag gjorde också så, jag ville att någon annan skulle fixa mina problem. För vi har ju inte tid att vara sjuka i vårt samhälle. Så ingenting blir ordentligt läkt.

Tänk om naturen skulle få ha sin gång, tänk om vi fick ta oss tid att då och då läka i kropp och själ, för att sedan kunna bidra så mycket mer till kreativiteten samhället. För hur effektiv är man när man går runt med sår i själen? Jag är det inte i alla fall. Jag tror att alla mer eller mindre har sår att läka. Efter allt som skett i mitt liv ser jag nu vad mitt mission är. Att sprida medvetenhet om vad riktig hälsa är. Och vilket bättre sätt än att skriva kan jag göra det? Jag vill visa att det är okej att vara svag, att vara sårbar, att inte orka med, att be om hjälp. För det finns hjälp att få, och jag vill skrika ut till hela världen att vi inte behöver stoppa i oss kemikalier för att vara friska, jag vill att samhället ska få upp ögonen för vad riktig välfärd är. Välmående människor. På riktigt välmående. Jag hade aldrig klarat den här resan utan det stöd jag har av min familj, eller utan min enorma envishet. Men vad händer med de människor som inte har stödet eller envisheten att klara av sånt här själva? Det är en djungel där ute, jag har letat och letat efter den rätta vägen för mig, för den är inte lätt att hitta. Vad händer med dem som ger upp? Jo, de sjunker djupare och djupare ner i depression, utvecklar fler sjukdomar, kanske aldrig mer blir friska. Sjukvården sa till mig att jag kanske skulle få leva med min trötthet hela livet. Att vara 22 år, med massor med drömmar och förväntningar på livet, och få höra att man kanske aldrig mer får vara pigg, det får en att aldrig mer vilja sätta sin fot på ett sjukhus. Tur för mig att jag är envis, för annars kanske jag hade köpt det och gått hem och begravt mig i självömkan. Men någonstans sa en röst inom mig att det visst fanns en lösning, att det fanns ett ljus där framme i tunneln någonstans. Det gällde bara att hitta den. Och det gjorde jag tillslut, även om det tog sin lilla tid. Nu vill jag bara sprida budskapet! Jag tror att den alternativa medicinen och andligheten kommer att explodera i framtiden. Det ÄR framtiden. Det är jag helt säker på. Och jag tänker vara en del av att kunskapen kommer ut i samhället och i världen. Räkna med det. Räkna med mig!

Kärlek och hälsa! /Maria

Yes, I did it! Det var inte alls läskigt eller svårt eller jobbigt. Det var bara underbart. Det roliga var att jag var den enda deltagaren på passet, så jag fick lite personlig träning. Alldeles perfekt för mig! Yinyoga är en lugn, sittande form av yoga som tränar bindväven, de inre organen och hjälper blockeringar i kroppen att släppa. Man sitter i varje position i 15 djupa andetag, och även om man inte blir svettig så känner man den inre träningen ordentligt. Efteråt kände jag mig helt svävande, så lugn och harmonisk. Jag tror att det här blir en perfekt form för mig att börja med. Känner mig så förväntansfull över all yoga jag har kvar att utforska, jag har kommit långt redan nu sen jag började i våras, men det finns så mycket mer att upptäcka hos mig själv och inom yogan. Jag älskar den här resan, ja faktiskt! Bara att få vara tillbaka i en träningssal gjorde mig alldeles överlycklig, galet vad jag saknat det. Jag känner mig hemma där.

Jag har tagit stora steg den här veckan, det är alldeles underbart! Nu ska jag ta mig tid att fira mina framsteg, och inte skynda framåt alltför fort. Bara njuta ett tag nu...

Namaste! /Maria

God morgon! Jag är otroligt pigg idag, var klarvaken vid 5!! Det är något jag märkt den här veckan, att jag inte verkar behöva lika mycket sömn längre, det känns som att jag får energi från annat. Vanligtvis sover jag aldrig mindre än 8 timmar per natt, ibland 10 om jag har en trött dag. Nu verkar jag kunna vara vaken längre på kvällarna och vakna tidigare.

Gårdagens upplevelse var väldigt givande. Vi satt en grupp på kanske 10 personer i en ring. Först gjorde vi en chakrabalansering där vi ljudade ett speciellt ljud för varje chakra. Gick nedifrån och upp, och sen ner igen. Jag kom ganska snabbt ner i avslappning och kände mig väldigt närvarande. Redan här kände jag väldiga energier i kroppen, kände mig varm och "vibrerande". Sedan gick 3 personer runt och gav oss Diksha eller Oneness blessings. De lade händerna på huvudet på olika sätt. Ibland vibrerade de händerna, ibland förde de huvudet långsamt i små rörelser åt olika håll, ibland gick de ner vid öronen och på halsen och nacken. Jag kände mig långt borta och djupt avslappnad. Och lycklig på något sätt. Vet inte hur lång tid vi satt där och de gick runt, man tappar tidsuppfattningen, men det var nog i alla fall 30-45 minuter. Meningen är att det ska leda till ett accepterande av nuet, och även om jag jobbat med just det under en lång tid, känner jag redan nu att detta hjälpte ännu mer. Jag satt och log för mig själv på tåget hela vägen hem (tåget som jag precis hann med och slapp vänta en halvtimme, lite flyt där). Och idag känner jag mig också som ett enda stort leende. Jag har aldrig mediterat i grupp, men jag måste säga att det är stor skillnad när det är fler energier i rummet. Jag måste göra det oftare! Nu ska jag yoga. Massa kärlek!! /Maria

Idag har jag varit hos min healer/akupressör/coach. Det var sista gången, hon tyckte att mina energier var så otroligt mycket bättre än första gången jag kom dit. Och jag känner det i hela kroppen, hela sinnet och hela själen. Hon gjorde en balansering då jag låg på bänken (tryckte och höll på olika punkter och delar på kroppen) och jag kunde riktigt känna energierna strömma in i mig. Antagligen för att jag själv lärt mig en hel del om hur energier funkar och eftersom jag är så mycket mer öppen och mottaglig nu.

Samtalet vi hade efteråt gav otroliga insikter, jag börjar fatta att jag har en del begränsningar kvar angående vad jag vågar drömma om, och hur jag ser på mig själv. Men nu ska det bli ändring på det. Jag kan bli och göra vad som helst. Och mer därtill. Jag vågar drömma mer och mer, om saker jag aldrig skulle trott att jag skulle klara av för ett år sen. Men jag har aldrig känt mig så fri som nu, och det blir bara bättre och bättre... så vem vet vart detta slutar?

Vi är alla obegränsade, eviga varelser som är kapabla till att förverkliga våra djupaste och vildaste drömmar! /Maria

Idag var det äntligen dags för mig att åka till min ängel ute på Ekerö. Igår hade jag känslan av att den här gången kommer bli avgörande, pricken över i som jag så länge väntat på. Jag har alltså gått där sen oktober förra året, och tvivlat femtioelvatusen gånger på om det verkligen hjälper. Inte förens i våras började jag märka rejäla förbättringar, i samband med att jag gick över till vegetarisk kost (enligt deras rekommendationer) och började rensa upp i, och få kontakt med mitt inre. Hursomhelst så kan man väl enkelt säga att deras behandlingar rensar ut skräp som finns i kroppen och skapar sjukdom, det kan vara både fysiska och psykiska saker. Varje gång jag är där blir jag alldeles lycklig. Så varma människor har jag nog aldrig träffat. Får jag önska mig en sak i framtiden så är det nog att få möjlighet att gå den utbildningen, och få umgås med dessa människor, ljuvligt! Det märktes idag att jag var mycket, mycket starkare än i början, jag har inte alls långt kvar nu. Jag misstänkte att det skulle komma upp någonting med mage/tarmar, och helt rätt... tjocktarmen funkar inte som den ska. Ända sen jag åt tre pencillinkurer på raken för över ett år sen, har min mage varit paj. Jag är ganska övertygad om att det var där det började. Men jag ser verkligen ljuset nu, och det är starkt, Men jag måste fortsätta att ha tålamod, stora portioner tillit och tacksamhet över hur långt jag kommit! Jag har lärt mig mer på ett år än vad jag gjort under hela mitt liv. Det är något att vara tacksam för om nått! Kärlek! /Maria

Idag är bara en sån där dag, då allting känns helt otroligt bra. Men jag påminner mig själv att "även detta är övergående." Inte för att dra ner mitt humör, utan för att komma ihåg att njuta nu och inte bli upprörd senare om allt inte flyter på lika bra som det gör idag.

Jag har varit hos Annie idag igen, men idag blev det inte så mycket healing. Istället tyckte hon att det skulle passa med några övningar och lite akupressur. Övningarna kändes svåra, eftersom jag har svårt att släppa taget och svara på hennes frågor utan att tänka. Jag vill fortfarande vara duktig och svara "rätt". Men jag tror att det hade effekt ändå, och som hon sa: man behöver inte fundera på syftet eller varför övningarna blir som de blir. Jag måste helt enkelt lita på att det funkar och att jag mår bättre av dem. Jag litar fullt ut på Annie, men jag behöver släppa kontrollen ännu mer. Nästa gång ska vi jobba på det.

Nu på eftermiddagen har jag yogat, och det blev en sånt där riktigt underbart pass idag. Jag planerade ingenting innan, jag lät det bli som det blev, gjorde det jag kände för. Och då blir det alltid rätt!

Idag känns det som att jag fått många tecken på att jag är på helt rätt väg. Och jag är så tacksam.

Namaste!/Maria

Oj, vart ska jag börja? Så mycket som händer i mig just nu. Positivt och negativt. Eller, egentligen kan jag inte veta att något är positivt eller negativt... man vet aldrig vart saker och ting leder. Men jag känner att jag är på rätt väg, trots att vägen är krokig och full med gropar.

Jag har inte mått bra i helgen, det har varit känslomässig berg-o-dalbana. Direkt när jag kom in hos Annie idag märkte hon det på min energi, den var inte bra. Innan jag kom dit hade hon fått till sig att vi skulle jobba med "Släpp kärleken fri". Och det stämde precis in på vad jag upplever just nu. Helt otroligt faktiskt. Behandlingen kändes mer än någonsin förut, och det fanns mycket att jobba med. Mina njurar (som lagrar livsenergin) var ganska så tömda. När hon kom till mina knän fick hon bilden av ett lugnt vatten, känslan av att jag går åt rätt håll. Och det tog jag till mig, för jag känner trots stormen inom mig att det ligger ett lugn där bakom och jag vet att jag är på rätt väg. Och det känns underbart att få det bekräftat. Jag har svaren inom mig, de finns där bakom allt tanketjat och alla känslostormar. Under behandlingen kände jag jättemycket, jag kände verkligen energin som kom in i mig, på ett helt nytt sätt än tidigare. Det pirrade i kroppen, och det kändes som fjärilar i magen. Och rysningar gick genom mig flera gånger. Massor av lyckokänslor mitt i allt det jobbiga.

Sedan gjorde vi en tankeövningen "släpp kärleken fri", och där jag fick en riktigt skön insikt. Det la sig som ett lugn över mig. Jag vet precis vad jag behöver göra, och jag känner full tillit till att allt blir precis som det ska. Känslorna kommer förmodligen fortsätta storma ett tag, men nu vet jag att under stormen ligger lugnet, det lugn som för mig genom allt, vad som än kommer upp.

"Nåd är som en osynlig kraft som bär dig genom processen, rakt igenom den."

Kärlek kärlek till er alla! /Maria

Efter min första healing var det mycket som släppte, och jag grät en hel helg. Den här gången kändes det som att behandlingen gick ännu mer på djupet, men än har jag inte gråtit nånting, men vi får väl se. Annie, healern, är en alldeles underbar människa. Hon sa så mycket som stämde så klockrent. Och mycket av det hon sa är sådant jag redan kommit till insikt med, men som jag behöver jobba ännu mer med. Hon var verkligen genuint glad över hur långt jag redan kommit.

Först satt vi och pratade en stund, om hur det kändes efter förra gången, hur jag kände mig nu och sådant som kom till henne medan vi pratade. Det är väldigt andligt med healing, eller som hon uttryckte det "flummigt". Men jag tycker nog inte att det är så flummigt, men jag förstår att många andra som inte har haft någon som helst kontakt med den delen av sig själva kan tycka det. Jag börjar få kontakt med det andliga hos mig, och det är en häftig känsla måste jag säga. Jaja, nog flummat :)

Själva behandlingen går till så att jag ligger på mage på en behandlingsbänk och Annie håller sina händer på olika ställen på kroppen. Ibland vrider hon händerna, drar och trycker. Jag känner ibland som elektricitet, ibland bara värme och ibland som små stötar. Den här gången kändes det verkligen som jag kom djupare in i mig själv, det var inte bara avslappnande. Men jag tror jag skulle kunna komma längre om jag fortsätter jobba på det.

Efteråt pratade vi också en stund. Om vad jag upplevde, och vad hon upplevde. En sak jag tar med mig är att hon sa att hon kände att jag ska jobba med människor. Och då hade hon faktiskt glömt att jag sa förra gången att jag är spa-utbildad. Det kändes bra att höra att jag är på rätt väg. Vi pratade också om ilska som jag tryckt ner under mitt liv, jag berättade att jag sällan varit arg, jag har gått undan och gråtit istället. Jag fick hemläxa att säga nej till saker och ting jag inte vill göra, sånt som inte känns rätt. Fast det är något jag jobbat med länge, och tycker verkligen att jag blivit bättre på det. Men jobbet tar aldrig slut. Som hon sa, hon är nånstans i mitten av sin resa... jag har precis börjat min. Och det ska bli spännande att följa den. Jag hade kunnat sitta där och prata med henne hur länge som helst, kändes som att det jag ville säga aldrig tog slut, men till slut var jag ju tvungen att gå, tyvärr. Väntar med spänning på vilka känslor som kommer komma upp efter det här...

Kärlek/Maria