Funderingar en augustikväll
Det har varit kvavt idag i Skåne. Huvudvärkskvavt och fuktigt. Energin vill inte infinna sig, men vad gör det? Jag och min syster är båda trötta, hon höggravid och jag... ja, som vanligt. Jag tog en promenad med systers hund i alla fall. Gick ner till havet och det blåste och blåste, men jag frös inte. Havet ger mig alltid ett lugn, om jag bara kommer i håg att titta och lyssna´på det. Att inte skynda fram. Alltför länge har jag skyndat fram i Livet, väntat på nästa stora grej, nästa kick, nästa nästa nästa. Jag tror att Livet ville få mig att stanna upp och ta det långsamt. Ögonblick för ögonblick, det är ju då Livet sker. Livet rusar förbi i 180, och sen undrar man vart tiden tog vägen? Den var där mitt framför våra ögon, men vi var upptagna med att skynda oss till nästa grej.
Jag tror att Livet blir vad vi gör det till. Och jag är glad att jag äntligen tror det. Jag trodde förr att Livet var en slump, det blev som det blev, och jag försökte styra och kontrollera minsta lilla för att det skulle kunna bli bra. Varje beslut var livsviktigt, och besultsångesten har följt mig som en ständig följeslagare. Jag är glad att jag fått perspektiv på saker och ting, allting behöver inte vara så dramatiskt om man inte väljer att se det så. Jag är glad att jag börjar ta ansvar för min egen lycka. För vi vill ju alla vara lyckliga? Jag tror att vi kan välja att vara det. Och jag väljer lyckan, oavsett omständigheter, oavsett vad som kommer i min väg. Jag kanske misslyckas ibland, men det behöver inte heller det vara hela världen.
Med hösten kommer oftast förändringar. Förra hösten förändrades mitt liv plötsligt till helvetet på jorden. Kanske visar det sig den här hösten att detta helvete egentligen var vägen till himlen? Jag vet inte, jag vet bara att där jag är just nu inte längre kan kallas helvetet, för nu väljer jag annorlunda. Det krävs mod att leva i total tillit och jag har nog blivit rätt modig.
Jag vet inte vad det är. Kanske känslan av att något nytt är på gång, något som ligger i luften. En föraning. Eller en förändring inom mig. Stora saker är på gång, jag känner det på mig. Jag vet inte vad det är, när det kommer att ske eller hur. Men jag väntar och tar det lugnt så länge, försöker hålla mig öppen. Det kommer till mig... det är jag nästan säker på...
Med kärlek! /Maria
Jag tror att Livet blir vad vi gör det till. Och jag är glad att jag äntligen tror det. Jag trodde förr att Livet var en slump, det blev som det blev, och jag försökte styra och kontrollera minsta lilla för att det skulle kunna bli bra. Varje beslut var livsviktigt, och besultsångesten har följt mig som en ständig följeslagare. Jag är glad att jag fått perspektiv på saker och ting, allting behöver inte vara så dramatiskt om man inte väljer att se det så. Jag är glad att jag börjar ta ansvar för min egen lycka. För vi vill ju alla vara lyckliga? Jag tror att vi kan välja att vara det. Och jag väljer lyckan, oavsett omständigheter, oavsett vad som kommer i min väg. Jag kanske misslyckas ibland, men det behöver inte heller det vara hela världen.
Med hösten kommer oftast förändringar. Förra hösten förändrades mitt liv plötsligt till helvetet på jorden. Kanske visar det sig den här hösten att detta helvete egentligen var vägen till himlen? Jag vet inte, jag vet bara att där jag är just nu inte längre kan kallas helvetet, för nu väljer jag annorlunda. Det krävs mod att leva i total tillit och jag har nog blivit rätt modig.
Jag vet inte vad det är. Kanske känslan av att något nytt är på gång, något som ligger i luften. En föraning. Eller en förändring inom mig. Stora saker är på gång, jag känner det på mig. Jag vet inte vad det är, när det kommer att ske eller hur. Men jag väntar och tar det lugnt så länge, försöker hålla mig öppen. Det kommer till mig... det är jag nästan säker på...
Med kärlek! /Maria
Kommentarer
Postat av: Anneli
Oh, vad jag tycker att du skriver fint!! Så målande på nåt vis!!
Det är en väldigt fin blogg du har!! :D
Trackback