Harmonia

Okej, ska försöka vara ärlig nu igen. Inte lätt när man haft en uppochner dag. Jag har en sorts idealbild av mig själv, där jag är väldigt storsint och önskar allt och alla lycka och kärlek. Ibland lever jag inte upp till den bilden, vilket ibland leder till att jag slår lite för hårt på mig själv. Idag var en sån dag. Midsommar och allt vad det innebär. Alla människor har storslagna planer, de vet vart de ska vara, vad de ska äta, vilka de ska träffa, vad de ska dricka osv. Ungefär som på nyår. Jag avskyr nyår, jag har alltid nyårsångest. Imorgon har jag inga planer alls. Och det gör mig ingenting, jag hade inte ens tänkt på det förens verkligheten slog till idag. Jag kände mig utanför. Allt kändes så orättvist. Misslyckad. Värdelös. Oönskad. Eller nej, det var att överdriva, men gamla Maria med rädslan att bli utanför kom fram. Och ännu värre blev det av att min storsinthet för ett ögonblick försvann. Jag vill ju alla så väl. Det vill jag verkligen. Alla förtjänar en fantastisk midsommar, även om jag inte har det. Så är det ju. Och egentligen är det inte en stor fest med snaps och sill jag vill ha. Det är nog gemenskapen. Att få känna mig som en del av något. Men så slog det mig nu. Jag känner mig mer än nånsin som en del av något. Som en del av något större. Jag behöver ingen midsommarfest som bevisar det. Jag vill inte ens gå på midsommarfest så jag vet inte vad jag tjaffsar om!? Ja, motgångar, de kommer och går. Oftast gör de mig starkare, och så var det faktiskt idag. Önskar er alla en trevlig midsommar med massor av sill och snaps (om det är det ni vill ha) och gemenskap! Kärlek! /Maria