Harmonia

Det här har varit en jobbig helg, jag har varit tröttare än på flera månader och det har känt orättvist, onödigt och fruktansvärt frustrerande. Trots att jag vet bättre än att känna så. Trots att jag innerst inne förstår meningen med detta, och trots att jag vet att allt som sker är nödvändigt och alldeles fulländat i det större perspektivet. Innerst inne vet jag det. När jag är i rätt sinnesstämning kommer jag ihåg det. Nu börjar jag minnas igen, helgen har varit som en dimma. För en timme sen gick jag ner för trappen för att lämna disken, då kom jag på att jag skulle hämta posten och upptäckte att det var riktigt skönt ute. Så jag satte mig på gräsmattan och där satt jag i en timme. Och nu känner jag mig fylld med ny energi, jag känner mig återigen som en del av det större. Ibland behöver man verkligen tillåta sig att vara, göra ingenting, låta tiden gå utan att vara sysselsatt med något hela tiden. Tiden försvinner inte, den springer inte ifrån oss, även om det ibland kan kännas så, och jag går själv i den fällan hela tiden. Det är svårt i den här världen att tillåta sig att ha som enda syfte att bara vara, att undersöka sitt inre. Men så ser mitt liv ut just nu, det är mitt enda syfte just nu, allt annat kan vänta. Ibland blir jag för ivrig, vill göra något för att komma framåt, det känns inte alltid som att det går framåt när jag bara är, vilket det faktiskt gör, och säkerligen går det fortare också när jag låter processen ha sin gång. Kärlek! /Maria