Harmonia

...blev jag moster åt en liten flicka. Det har inte riktigt sjunkit in ännu, känner mig alldeles förvirrad. Men när jag får prata med syster kommer jag nog fatta. Livet är allt bra underbart ibland! Kärlek! /Maria

Ja, en härlig dag har jag sannerligen haft. Jag har ägnat mig åt sådant som är väldigt jag. Jag har yogat, mediterat, dansat fritt, sprungit barfota över gräset, varit på biblioteket, gått en långpromenad och andats in naturens energi. Och saker har dykt upp framför näsan på mig, saker jag behövde höra och se just precis nu. Tecken, ständigt dessa tecken. Jag har nästan slutat tvivla nu, lite gnagande finns nog kvar därinne, men jag låter det vara så tills den fullkomliga tilliten infinner sig.

När jag yogade imorse fokuserade jag på att just acceptera det som sker. Det har jag tänkt mycket på de senaste dagarna. För när jag accepterar och välkomnar det som är, då kan jag aldrig i något endaste ögonblick önska att det vore annorlunda. Allt är okej och precis som det ska vara, och jag vet detta djupt inne i mitt hjärta. Jag måste bara komma ihåg det. Ibland glömmer man, och det är okej det med.

Men allt verkar falla på plats, och det är spännande leva just nu. Jag känner mig tacksam och priviligerad att jag är ung just nu, just idag. Att jag har hela livet framför mig. Det här året har inneburit stora förändringar i mitt liv, förändringar jag var tvungen att göra, förändringar i min livssyn och förändringar i mitt innersta. Och denna förändring sker överallt, just här och just nu i vår tid. Och jag är så glad att jag får vara en del av den, och ödmjuk inför att få leva denna sanning och leva som en fri människa och själ. Jag ska göra mitt allra bästa på min resa, var den än tar mig.

Kärlek och frihet! /Maria

Det kändes inte som att det skulle bli en sån dag imorse när jag vaknade. Men nu har söndagskänslan krupit sig på. Ingen ångest, mer en längtan efter att krypa ner under täcket, titta på en film eller bara gosa med någon man tycker om. Tända ljus, lyssna på lugn musik och låta allting vara precis som det är just nu. Imorgon börjar en ny vecka och jag har ingen aning om vad den kommer innehålla. Kanske åker vi till Skåne igen, om bebisen vill titta ut nån gång. Jag ska bara försöka vara kvar i flödet jag hittat på sistone, och låta det som sker ske. Göra det jag känner för, för oftast är det då jag blir som mest produktiv och kreativ. Det är en härlig känsla när tiden inte längre verkar existera.
Ha en bra söndag. /Maria

Nu sitter jag här hemma igen, har lämnat syster och Skåne. Laddar för första yogapasset den här veckan, har haft en liten paus. Jag kände faktiskt att det var välbehövligt, ibland behöver man få längta.

Igår fick jag litteraturlistan till min skrivkurs, och jag längtar till hösten! Min egen bokhög som ligger och väntar får väl vänta ett tag till, men vad gör det? Jag har hela livet på mig att läsa alla spännade böcker, som ger mig nya insikter och får mig att växa hela tiden.

Skrivandet och yogandet är det jag hela tiden kommer tillbaka till. Det som får mig att må bäst. Och den här hösten vill jag ägna mig åt dessa två saker, som har mer gemensamt än man kan tro. Det behövs ett visst mått av flöde och en närvaro när man skriver, och när man yogar. Eller är det kanske tvärtom, att man hamnar i ett flöde och blir närvarande när man skriver, och när man yogar? Ja, så är det nog. Det är väl därför jag mår så bra av det. Jag ser i alla fall väldigt mycket fram emot hösten, och dess toppar och dalar och utmaningar. Namasté. /Maria

Nu är jag framme hos min syster i Skåne. Hon vankar runt höggravid och vi väntar bara på att bebisen ska titta ut. Jag tänker tillbaka på förra gången jag var här, bara en månad sedan, och upptäcker hur långt jag kommit sen dess. Ibland måste man ha något att titta tillbaka på för att förstå att man hela tiden går framåt. Ibland kan det kännas som att jag står still och att ingenting händer, eller att det bara är bakslag på bakslag. Men summan blir ändå framsteg tillslut. Kanske är det 2 steg framåt, och 1 tillbaka... men det betyder ju ändå 1 steg framåt. Så i de stunder jag tvivlar försöker jag tänka på vart jag var för en månad sen, vart jag är nu, och vart jag kommer vara om ännu en månad. Närmare och närmare målet. /Maria

Läste en klok rad i boken (Älska dig själv - Wayne Dyer) jag läste i bilen: Bara den otrygge söker tryggheten.

Dessa kort köpte jag på Kreativ Insikt, de sitter nu inramade på min vägg...

Det känns så lugnt och skönt just nu. Jag vet vad jag vill, jag vet att jag är på rätt väg och jag är öppen för att saker kan ske på sätt jag inte väntat mig. Samtidigt är jag nöjd i nuet, tacksam över det som är och känner mig tålmodig, eftersom jag vet att allt kommer inom sinom tid. I rätt tid. Så jag slappnar av och följer med på resan, så gott det går. Just idag går det väldigt bra...

Imorse låg jag och vilade mig lite i sängen efter frukost. Jag kände att somna om var ingen idé, men däremot att försöka släppa tankarna och bara lyssna på vad som kom. Det fungerade förvånsvärt bra! När bruset och det tvångsmässiga tänkandet försvann blev allt så klart. Plötsligt dök orden "Du väljer" upp i mitt huvud. "Du väljer din känsla. Du väljer att bli ledsen. Du väljer att bli glad. Du väljer att bli arg." Ett leende spred sig på mina läppar. För det är ju precis så det är, och precis det jag kämpat med. Att välja glädje. Även i situationer där jag tycker att någon gör eller har fel, eller när någon tycker att jag gör eller har fel, så är det ändå jag som väljer hur jag ska känna inför det. Ingen annan väljer. "Du gör mig så arg" är inte sant. "Jag väljer att bli arg på dig" är mer sant. När jag är ledsen väljer jag att vara ledsen, även om det just i stunden känns som att jag inte har något val. Självklart är det okej att vara arg, ledsen eller vad som helst, det är ju också en del av livet. Men att jag har ett val, det ger mig ett lugn och en tillit som aldrig förr. Tack! /Maria

Den här veckan har jag vart riktigt, riktigt trött. Idag kändes det äntligen bättre. Jag har mest läst och läst hela veckan, och gud vad jag älskar det! Jag älskar att försvinna in i en annan värld, fast ändå en värld som väcker nya tankar man kan ta med sig ut i verkligheten.

Idag har jag träffat en gammal vän som jag inte sett på flera år. En sån som man alltid vet finns där, hur lång tid det än går mellan varven. Vi satt i 3 timmar och pratade om allt mellan himmel och jord. Det är verkligen givande att träffa någon som man kan prata om allt med. En som inte dömer, inte förväntar sig varken det ena eller det andra, utan bara lyssnar och förstår. För mig är det guld värt och jag börjar verkligen inse värdet i att ha sådana människor i mitt liv. Så mycket har hänt sen sist, och det är spännande att höra om varandras resor i livet. Man vet verkligen aldrig vart man hamnar. Och det är väl det som är charmen med livet. Det oförutsägbara, det spontana, det oväntade. Det är det som gör livet dynamiskt. Jag har gått från en kontrollerande planeringsmänniska till att leva i nuet och flyta med i det som sker, och ha tillit till det. Och gissa när jag varit som lyckligast? Jo, nu. Jag känner mig mer levande, mer nyfiken på livet och vad det har att erbjuda. Jag upplever knappt någon tristess, även fast jag har många tomma stunder. För det är alltid något som sker, även om det bara sker under ytan. Ingenting står stilla och det är fruktansvärt spännande att uppmärksamma de små förändringarna. Bara stanna upp, obeservera och våga släppa taget! Jag litar till en kraft jag aldrig känt förut, jag hittade den när jag tog mig tiden att känna den. För den finns där, ibland är vi bara allt för distraherade för att upptäcka den.

Kärlek! /Maria

Efter att ha varit på botten, tagit stapplande små, små steg uppåt, lärt känna mig själv på djupet, omvärderat allt jag trott var sant, förändrat tankemönster, börjat tro på storartade möjligheter för mig och för alla människor... så börjar jag få en stark känsla av vad jag vill göra med resten av mitt liv. Vad jag helt enkelt måste göra med resten av mitt liv. Jag måste leva som jag lär. Jag kan inte se vad som inte fungerar och sen fortsätta agera så. Nej, det går inte, jag måste sluta ljuga för mig själv om jag vill att den här världen ska sluta ljuga för sig själv. Ja, jag vet, det är stora ord, och jag menar inte att jag ska bli Moder Teresa. Alla har sitt sätt att leva som de lär, och sitt sätt att bidra till en bättre värld, och jag måste göra det på mitt eget sätt. Alla pusselbitar är inte på plats än, men jag hittar fler och fler. Och en sak kan jag lova, det finns ingen återvändo nu! Följer ni med mig på resan? Jag lovar att det blir en spännande, underbar, emellanåt väldigt jobbig resa. Men jag är inte rädd längre. Jag är trygg. För det finns inget att vara rädd för... Kärlek! /Maria

Jag har jobbat med den här metoden, The Sedona Method kallas den, ett tag nu. För att släppa taget om tankar, känslor, attityder, fördomar och alla möjliga invanda tankemönster som inte gynnar mig eller någon annan. Och jag måste verkligen säga att DET FUNKAR! Jag har aldrig känt mig så lugn och harmonisk som jag gör nu. Inte bara den här metoden har spelat in i det, men den är en stor del av det. Tack snälla du som rekommenderade det ;)

Det känns äntligen som att saker och ting börjar ordna upp sig, lite som att en sten fallit från mitt bröst. Nu känns inte framtiden längre lika oviss, nu kan jag gå tillbaka till att leva i nuet, ta en dag i taget och låta allt vara precis som det är. För nu vet jag att det ordnar sig, och jag tillåter det att ta den tid det tar. Jag ger mig själv tid. När allt kommer omkring är det ju resan som gör målet värt. Tänk allt jag redan lärt mig på den här resan, när jag är framme kommer jag vara en helt ny människa, med helt ny syn på livet. Och det, det är nånting att vara tacksam för, oavsett allt jobbigt som varit. Nu ska jag fira med lite morgonyoga! Namaste! /Maria

Mer och mer vågar jag tänka på hur jag vill att min famtid ska se ut. Det har länge varit så osäkert med allt, jag har verkligen inte vetat hur det ska bli med någonting. Men nu börjar jag se klart. Länge har jag gjort saker för att vara duktig inför andra, för andras skull eller helt enkelt av fel anledning. Nu har jag ställt mig frågan: Vad vill Maria? Och den drivkraft jag har nu, den är så mycket starkare än någonsin förr. När jag lär mig för min egen skull, utvecklas för mig egen skull, helt enkelt lever för min egen skull... då kan det bli hur bra som helst! Jag känner ingen press från mig själv längre. Jag får ändra mig, hoppa av saker som inte känns bra, jag får misslyckas! Men om jag inte provar, då vet jag aldrig hur det kunde ha blivit... eller hur?

Har i alla fall kommit in på en kurs i höst, Affärsredovisning, och jag tänker testa. Den är på 25% och på distans, så det blir enkelt och smidigt. Äntligen har jag nånting spikat i mitt liv, och det känns skönt. Mitt största mål är att bli 100% frisk och sedan börja jobba, som är mitt andra mål. Helst med massage och träning, just därför behöver jag verkligen vara 100% frisk och på banan igen. Visst kan jag tänka mig andra lättare jobb till en början, men drivkraften måste finnas där. Mitt tredje mål är att spara ihop pengar så att jag kan gå kinesiolog-utbildningen och till en egen lägenhet när det blir dags för det. Utöver det vill jag komma igång och hålla gympapass igen, gärna någonstans där de är intresserade av att utbilda en yogainstruktör. Och när tiden är inne och jag känner mig redo, då ska jag starta eget: Harmonia. Det är säkert över flera, flera års tid det här, men jag har tålamod nu. Det hade jag inte tidigare, då skulle allt ske på en gång. Tillsist, då vill jag resa. Indien är första prio, men vi får se när den tiden kommer. Och skriva en bok såklart, det höll jag nästan på att glömma.

Jag har även en plan B, och det är att läsa spanska eller litteraturvetenskap till våren. Jag tror jag ska söka ifall jag står där sysslolös även då. Jag tror det kommer bli till det bästa i alla fall, precis som det är menat. Som sagt kanske jag ändrar mig, verkligheten är sällan som fantasin. Men det viktigaste är att följa sitt hjärta och göra det som känns rätt. Vem vet, jag kanske bor i Afrika om ett år ;) Inte så troligt, men man vet aldrig. Jag är öppen för det som sker.

Namaste!/Maria

Hemma igen, puh!

Jag har så mycket som jag skulle vilja skriva. Inte bara om vad jag pysslat med, mer om mina insikter. Den här "semestern" har verkligen stärkt mig. Jag har fått testa mina vingar, om så bara lite grann. Och de håller, det gör de verkligen! Jag har kanske inte riktigt hunnit landa, men jag känner redan nu en större, starkare känsla av hopp och tillförsikt än innan jag åkte. Jag tror det mest handlar om att jag vågat vara mig själv, så mycket som jag bara kan, jag har inte vacklat i mina beslut och jag har stått fast vid det jag tror på. Det har inte funnits några tvivel inom mig. Jag är jag och jag är som jag är. Behöver inte vara något mer...

Jag menar inte att någon annan än jag själv nånsin sagt att jag behöver det. Det är alltid jag själv som dömt mig själv, förmodligen ingen annan. Jag känner så starkt vad jag vill, vart jag är påväg och att det från och med nu bara finns möjligheter. Livet kan bli hur storslaget som helst.

Och jag har fått tecken! Varje dag. Det kan liksom inte vara en slump att jag på bara nån månad vunnit två tävlingar, 2000 kr på en trisslott (okej, pappa skrapade den, men ändå), böcker som jag hört talas om har dykt upp som från ingenstans... bekräftelse på ett eller annat sätt att jag följer rätt väg nu, att jag i alla fall är den på spåren.

Ja, det var lite av dem tankar jag haft idag. Imorgon kommer nog nya. Healing och arbetsförmedlingen står på programmet. Och jag väntar med spänning! Allt är möjligt. /Maria

Okej, 6 timmar i bilen, here we go! Hörs när jag är i Stockholm igen! /Maria

Hmm... jag känner mig lite onispirerad. Kanske för att det händer så mycket mer omkring mig än vad jag vant mig vid. Jag får inte riktigt fatt i mina tankar. Kanske ska jag vila skrivandet tills jag kommer hem. Eller i alla fall vänta med mina funderingar och insikter. Vänta tills jag landat hemma igen, sorterat intryck och tankar och känslor. Så nu nöjer jag mig med att skriva att:

Igår vann vi 2000 kr på en trisslott! Vi köpte 4 lotter till att börja med, vann och vann småsummor, tills vi hade skrapat 30 stycken! Då slår pappa till och skrapar fram 2000 kr! Jag tror det är ett tecken. Ja, så måste det vara. Vinden har vänt. Så mycket vet jag.

Kärlek! /Maria