Harmonia

Det hände en skum sak idag. Kanske ett sammanträffande, men jag slutar snart tro på att såna existerar. Allt kommer i min väg precis när jag behöver det. Det verkar så. Jag skrev ett utdrag från författaren Wayne Dyer's blogg här på min blogg igår. Idag var familjen iväg på loppisar igen, när jag stannade hemma och yogade. Mamma hade inte läst min blogg, men så kommer hon hem med två böcker skrivna av honom som hon hittat på loppis! Jag tyckte nästan det var lite kusligt. Tydligen fanns det massor med psykologi-, personlig utvecklings- och andliga böcker, så jag kanske måste dit jag med. Men en farbror hade sagt till mamma "De här böckerna måste du läsa!"... och så köpte hon dem till mig!

Nu har familjen åkt iväg på restaurang och teater. Jag bestämde mig förra veckan för att inte följa med, eftersom en biljett kostar rätt mycket, och jag vet aldrig när en dålig dag kommer. Så för att slippa oroa mig valde jag att stanna hemma. Och det känns väldigt skönt idag. Jag har dukat fram alla böcker jag hade med mig, och dem jag har köpt, och ska sitta och bläddra i dem och inspireras hela kvällen. Ska ta en kvällspromenad med hunden också, innan jag säger god natt för idag.

Kärlek! /Maria

Den här veckan har jag känt mig väldigt onspirerad. De saker som jag brukar få glädje och inspiration av har jag inte haft någon lust med alls. Jag har inte yogat en enda gång. Idag tror jag lite har kommit tillbaka igen, i alla fall en liten bit. Jag har precis kollat på reprisen av So you think you can dance (typ världens bästa program), och där nånstans mitt i kom inspirationen. Jag började yoga framför tv:n! I en timme kanske. Och det konstiga är att jag trodde jag skulle vara stel som en pinne efter en veckas frånvaro, men jag var mjukare än nånsin. Så det var väl en välbehövlig paus kanske. Hoppas nu på att resten av motivationen kommer tillbaka snart. Men det gör den alltid, så jag behöver egentligen inte oroa mig.

I mitt nästa liv ska jag bli dansare! Eller kanske nån gång i detta liv, min mormor började dansa när hon blev pensionär, och nu leder hon seniordansare från massor med länder. Hon är världens häftigaste faktiskt! Världens bästa mormor.

Glad midsommar allesammans!

Jag har varit och shoppat lite (har nog inte handlat kläder sen förra sommaren, tyckte att det var dags att unna sig lite) och ätit en god bovetepasta- sallad. Solen skiner, jag mår helt okej och har inget att klaga på! Allt är precis som det ska! Kramar /Maria

Okej, ska försöka vara ärlig nu igen. Inte lätt när man haft en uppochner dag. Jag har en sorts idealbild av mig själv, där jag är väldigt storsint och önskar allt och alla lycka och kärlek. Ibland lever jag inte upp till den bilden, vilket ibland leder till att jag slår lite för hårt på mig själv. Idag var en sån dag. Midsommar och allt vad det innebär. Alla människor har storslagna planer, de vet vart de ska vara, vad de ska äta, vilka de ska träffa, vad de ska dricka osv. Ungefär som på nyår. Jag avskyr nyår, jag har alltid nyårsångest. Imorgon har jag inga planer alls. Och det gör mig ingenting, jag hade inte ens tänkt på det förens verkligheten slog till idag. Jag kände mig utanför. Allt kändes så orättvist. Misslyckad. Värdelös. Oönskad. Eller nej, det var att överdriva, men gamla Maria med rädslan att bli utanför kom fram. Och ännu värre blev det av att min storsinthet för ett ögonblick försvann. Jag vill ju alla så väl. Det vill jag verkligen. Alla förtjänar en fantastisk midsommar, även om jag inte har det. Så är det ju. Och egentligen är det inte en stor fest med snaps och sill jag vill ha. Det är nog gemenskapen. Att få känna mig som en del av något. Men så slog det mig nu. Jag känner mig mer än nånsin som en del av något. Som en del av något större. Jag behöver ingen midsommarfest som bevisar det. Jag vill inte ens gå på midsommarfest så jag vet inte vad jag tjaffsar om!? Ja, motgångar, de kommer och går. Oftast gör de mig starkare, och så var det faktiskt idag. Önskar er alla en trevlig midsommar med massor av sill och snaps (om det är det ni vill ha) och gemenskap! Kärlek! /Maria

Den senaste tiden har det varit ganska intensiva dagar, om man jämför med hur lugnt jag länge har haft det, för att jag har behövt det. Sakta men säkert orkar jag mer och mer, och det är lätt att bli lite för ivrig. För jag är en sån som vill så mycket, "allt eller inget" har länge varit mitt motto. Det har jag fått omvärdera helt och hållet för att klara mig igenom den här perioden av mitt liv, nu är det mer "lagom är bäst" som gäller. Idag har jag en liten set-back, känner att jag måste landa, smälta, bearbeta det som varit den sista tiden. Jag gör helt enkelt ingenting idag. Försöker att inte ens fundera. Bara vara och acceptera det som är. Den utmaningen står jag inför dag efter dag, och jag måste ständigt välja att göra det på nytt, om och om igen. Det är ingen lätt utmaning, jag har kämpat med det och åter kämpat med det, men jag inser nu hur långt jag har kommit. Att jag klagar, tänker negativa katastroftankar, tycker synd om mig själv... ingenting av det har hjälp det minsta. Det har bara gjort saker och ting värre och problemen förstorade. Jag har så mycket motivation inom mig, en eld av potential som brinner, så mycket idéer, så mycket ambitioner, så mycket jag vill göra och uppleva. Det är svårt att lita på att det i sinom tid kommer om jag bara behåller tålamodet och låter bli att göra för mycket på en gång. Varje dag testas min styrka och mitt tålamod. Oftast vinner jag tillslut matchen, och jag går starkare ur den för varje gång.

Kärlek! /Maria

Imorgon åker jag förmodligen bort, om allt går som det ska. Var och införskaffade lite läsning till bilen (som om jag inte har nog med läsning, böckerna jag vill läsa ligger på hög) i form av tidningen Inspire. Jag var bara tvungen att ha den, den nästan ropade på mig :)
Ha det så bra tills vi hörs! /Maria

Nu är jag precis färdigyogad för dagen och den lugna, sköna känslan har infunnit sig. Tror det blir lite matinlägg och boktips lite senare. Nu ska jag nog äta något och ringa min kära syster. Ville bara skriva en rad nu när jag är i den här känslan av att ALLT KOMMER ORDNA SIG, för jag är så jäkla bra. Ja, det är jag. Har inga problem med att säga det längre. Var på arbetsförmedlingen igår på föresläning om att skriva CV, vi fick säga vad vi skulle skriva att vi har att tillföra på vår eventuella arbetsplats, och jag kände bara att "ja, hur mycket som helst!". Jag brinner verkligen för det jag gör (kommer göra) och det är verkligen hela mitt liv! Jag älskar min livsstil. Och jag är stolt över den och att jag vågar vara mer och mer den jag är. Jag är bra. Du är bra. Kom ihåg det! /Maria

Tänkte att jag bara måste skriva någonting nu när inspirationen flödar. Jag har haft en fantastisk morgon. Egentligen har jag inte gjort mer än att äta en frukt-frukost och yogat. Men det är känslan i mig som är fantastisk. Jag känner en livsenergi inom mig, trots att jag inte alls är särskilt pigg. Men jag har en ny, stark vilja att leva och uppleva allt som kommer komma i min väg. Uppleva allt utifrån det perspektiv jag nu har. Aldrig någonsin mer kompromissa med mig själv, bara vara den jag är. Det känns som att jag börjar se så klart på saker och ting, och det gör att jag aldrig mer kommer kunna låtsas vara någon annan, eller låtsas vara i en annan känsla än jag är, aldrig säga att något är okej när det inte är det. För då vet jag direkt att det inte är rätt mot mig själv. För mig har det varit svårt att hitta den jag är, jag har synat mig själv i sömmarna de senaste månaderna. Det är klart att jag alltid varit mig själv och alla mina nära och kära har såklart accepterat mig för den jag är, men jag har inte det. För någonting har fattats, och jag har hittat (en bit av) det nu. Jag har aldrig vågat vara så här ärlig mot mig själv som jag är nu. Jag kommer säkert upptäcka mer och mer om mig själv, än är jag inte helt klar (blir man någonsin det?), men det är en spännande resa. Synd bara att jag var tvungen att gå ner mig totalt innan jag kunde tillåta mig själv att bli den jag ska vara. Den jag är. Jag är så tacksam mot mina kära som låter mig gå igenom den här resan utan att döma mig, ni som alltid älskat mig oavsett, det betyder mycket att ni låter mig vara den jag är! Det är har gjort att jag själv äntligen kan låta mig vara den jag är. Jag älskar er så mycket! Kärlek /Maria

Idag vill jag bara säga: Tack alla änglar i mitt liv! Jag har haft turen att möta flera stycken under det senaste året, och vissa har länge funnits i mitt liv. Jag känner mig så tacksam och ödmjuk inför er! Så från djupet av mitt hjärta: TACK!

Jag är lite chockad... jag har haft 28 besökare idag! Det är rekord med stor marginal. Jag började skriva här igen för att på nått sätt komma ihåg resan som jag gör just nu, och kunna gå tillbaka och se hur långt jag kommit. Jag tänkte egentligen inte att så många fler än min familj skulle läsa. Jag vill gärna veta vilka ni är som läser, och vad ni vill läsa om. Jag har mycket jag vill dela med mig av, om ni vill ta del av det. Så säg gärna hej, jag behöver allt stöd jag kan få, och jag stödjer gärna andra tillbaka (det kanske är någon som känner igen sig i min situation, eller går igenom nånting liknande?)
Kramar på er alla!/Maria

Idag känner jag mig mer levande än på hur länge som helst. Det känns som att jag börjar komma tillbaka till livet. Jag gick en promenad med mamma, och testade att springa en liten bit... och det kändes bra! Alldeles underbar känsla. Var nästan så jag började gråta av tacksamhet. Trägen vinner, det lovar jag.

Har tittat på klipp på Youtube om energimedicin. Det finns 15 delar, här är en av dem. Hon använder sig av ungefär samma metoder som kinesiologer, och lär ut vad man själv kan göra för att direkt öka sin energi. Jag har lärt mig massor idag, verktyg som jag kommer använda mig av varje dag. Jag lovar att det funkar! Jag vill lära mig mer! Jag vill hela mig själv och hela andra! Och jag vet att jag kommer göra det!

Jag tänkte att jag skulle ta mig tid att skriva ett långt inlägg om hela min sjukdomsperiod. Jag har märkt att jag har några nya läsare som kanske vill veta mer, och att det kan vara intressant för mina nära att veta hur jag har upplevt den här tiden, och vad den har gett mig. När jag skriver här tänker jag sällan på att någon egentligen ska läsa, jag började skriva för att peppa mig själv och få utlopp för mina känslor och tankar. Men kan jag inspirera en endaste person så vore jag så glad och tacksam! Det är ju det jag vill ägna mitt liv åt, att ge människor hopp i svåra situationer, att för bara en timme eller så vara i harmoni, när livet är lite rörigt. Jag skriver också det här för att rena mig själv på ett sätt, att få sätta ord på allt jag känt och för att kunna släppa taget och gå vidare. Jag vet inte hur det kommer låta i andras öron, jag bara skriver det som kommer och så får vi se var vi hamnar.

Först måste jag berätta lite om mig själv som person. Jag har alltid varit duktig på saker, i skolan, på idrott, ja på det mesta. Jag har alltid fungerat, aldrig haft några problem, aldrig gjort revolt, aldrig varit annorlunda. Jag har alltid varit tyst, medgörlig, aldrig bestämmade, alltid följt med strömmen. Aldrig kanske fått min vilja fram, för jag har kanske inte riktigt haft nån vilja. Det fungerade ju så bra ändå. Jag är en väldigt känslig person, så har alltid tagit kritik hårt och aldrig gillat konflikter. När andra bråkar går jag därifrån, när någon bråkar med mig ber jag om ursäkt. Jag har tryckt ner och tryckt ner känslor under hela mitt liv, vilket gjort mig till en änslig och orolig människa. Jag har inte förstått det här förens nu, då fungerade det ju. Jag har haft ett bra liv och jag har för det mesta varit lycklig, men känslan av att inte räcka till har nog alltid funnits. Jag har fått min identitet av att vara duktig, det är inte så att jag har känt att jag måste vara perfekt, men i alla fall alltid fungera och aldrig orsaka problem.

Efter studenten flyttade jag till Grythyttan för att läsa Spa-programmet. Det var absolut det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag insåg att jag hade all kapacitet att klara mig själv, jag klarade mycket mer än jag trodde. Jag träffade likasinnade, underbara människor, såna som jag hade börjat undra om dem ens existerade? Fanns det inga såna som jag? Dessutom hade jag hittat en utbildning som gjord för mig, jag fick hålla på med alla mina intressen och upptäcka nya. I skolan var jag som vanligt duktig, fick VG på nästan allt de första terminerna. Allt flöt på som på räls till sista terminen 2009. Min motivation började ta slut, jag orkade inte engagera mig lika mycket i skolan längre, ingenting var lika kul, jag hörde mig själv klaga oftare än vanligt. Jag trodde mest jag var skoltrött så jag tänkte inte så mycket på det. Jag nöjde mig med G i skolan, och sista kursen är jag inte ens klar med än idag. Däremot fortsatte jag träna lika mycket som vanligt, ville vara lika duktig som vanligt, förutom i skolan eftersom jag var skoltrött och kände att jag inte behövde ha VG på allt längre. Mitt i alltihop skaffade jag och min pojkvän en hund, vilket inte är någonting jag ångrar för hon är alldeles underbar... men såhär i efterhand kan jag känna att det nog inte var den bästa tidpunkten. Jag tog examen och stannade kvar i Grythyttan för att jobba på ålderdomshem. Jag gick upp 5-6 och ut med hunden, till jobbet, sprang hem på 30 minutersluchen och ut med hunde och slängde i mig mat, tillbaka till jobbet, hem och ut med hunden och springa med den, eller först gå och sen träna själv. Så där höll det på stora delar av sommaren och en bit in på hösten, självklart hade jag hjälp av min pojkvän, men eftersom jag är känslig för stress var det ändå för mycket för mig. Men jag tyckte att det skulle väl jag klara, alla andra klarar ju stress, jag kan ju inte vara sämre. Jag trodde jag var Superwoman, helt ärligt. Många andra hade klarat den situationen, men jag gjorde inte det. Jag kände att jag för första gången på lång tid verkligen inte trivdes med livet, men jag ville inte erkänna det för mig själv. Jag ville ju inte vara till besvär för någon annan såklart. Jag vet inte om det här är efterkonstruktioner, mycket har jag ju insett såhär i efterhand, men jag vet att jag absolut inte var nöjd som det var. Men håll käft och klaga inte, det är ju en ganska vanlig attityd i samhället, som jag hade köpt helt och hållet.

Som "tur" var (kanske, vem vet) tog det inte lång tid för min kropp att säga ifrån. I september blev jag förkyld, kanske 2 veckor, var frisk 3 veckor och tränade nog 6 gånger i veckan då, sen blev jag förkyld igen. Och förkrossad. Min största skräck har varit att bli sjuk, sen jag som 16 åring fick problem med sköldkörteln och var sjuk i 4 månader innan min kinesiolog hjälpte mig. Nu ville jag såklart till kinesiologen igen, för något stod inte rätt till i min kropp. Jag vilade och vilade men ingenting hjälpte. Jag har nog haft varje symtom man kan tänka sig, och vissa dagar kom jag inte ur sängen.

Jag började gå till kinesiologen, trodde det skulle vara en snabbfix och att jag skulle kunna återgå till att leva som vanligt igen. Men nej, jag blev inte bättre. Månaderna gick, vårdcentralen hittade inget fel, jag fick mer och mer panik. Jag började inbilla mig att jag hade varenda sjukdom man kan tänka sig. Name it, I had it. Alla i min omgivning var fruktansvärt oroliga för mig, och ni förstår, det känns inte bra när man aldrig vill vara till problem. Jag hade plötsligt blivit det största problemet i alla jag älskars liv. Det gör ont kan jag lova. Dels var jag själv livrädd för varför jag var sjuk, dels kände jag mig hemsk som gjorde deras liv sämre.

Det gick ännu längre tid, jag pendlade mellan hopp och förtvivlan. På vårdcentralen skickades jag till kurator och sjukgymnast. Jag var bara lite "ur form" och behövde träna upp konditionen. Ja tjena, för det var ju inte det jag hade gjort i hela mitt liv. Alla började väl säkerligen tro att jag var deprimerad, men jag vägrade lyssna på det. Jag kände i min kropp att den inte mådde bra fysiskt. Trots att jag läst en holistisk utbildning hade alla mina kunskaper tydligen flygit ut genom fönstret. Klart att jag visste att kropp och själ hänger ihop, men säg det till någon som kämpar med sig själv varje dag, och som ändå vaknar nästa morgon och det känns som någon kört över henne med en traktor.

När allt var som mörkast, i februari eller mars tror jag det var (jag börjar tappa tidsuppfattningen, allt flyter ihop), bestämde jag mig för att flytta hem till mina föräldrar. Där någonstans tror jag att det vände, och i samband med att jag gick till Lotta som sysslar med "mental kinesiologi" och ställde in mitt nervsystem på att bli frisk (låter osannolikt, men det var efter det jag började hitta tillbaka till mig själv). Jag började låna böcker om självläkning, helande, andlighet och liknande. Samtidigt började jag yoga lite smått. Hade tidigare försökt träna fler gånger, självklart alldeles för hårt, för träning för mig har alltid varit lite självplågning tror jag. Nu började jag lyssna på kroppen och kände efter hur mycket den orkade. Vissa dagar kanske jag bara orkade en solhälsning, so what?

Visst har jag haft mina breakdowns även efter det här, men jag nog aldrig tappat hoppet helt. Jag slutade vara rädd för att inte bli frisk, och insåg att jag måste hela även själen om kroppen ska kunna må bra igen. Det låter som att allt gick på en vecka, men absolut inte. Sakta började jag må bättre, sakta kan jag göra mer och mer för varje dag som går. Det är en process, och än är jag inte helt bra. Mitt senaste breakdown hade jag nog i förrgår, men dem är kortare nu och inte så djupa längre. Jag går inte in i självömkan lika lätt. Jag sörjer, men jag tycker inte synd om mig själv. Jag började även gå till Annie på healing och kunde släppa ut saker som jag inte ens visste att jag hade inom mig. Jag har bara varit där två gånger, och ser med spänning fram emot vad mer som kan avslöjas. Jag vill inte längre ta den lätta vägen ut, ska jag göra det här ska jag göra det ordentligt, så det aldrig händer igen (fast inte ens det kan man vara säker på, så jag håller mig ödmjuk). Jag har också börjat stå för det jag tycker och hur jag vill leva. Jag har blivit vegetarian, för det mår jag bäst av. Det finns mycket jag låter bli att äta, och jag bryr mig inte om vad andra tycker om det (vilket jag gjorde förr, ville ju inte verka konstig). Jag har blivit andlig, vilket jag aldrig någonsin varit, men jag har funnit tröst i det. Jag har varit arg, jag har skrikit och gråtit helt öppet, jag tränar mer och mer på att säga vad jag tycker och att vara ärlig mot mig själv. Det är nog det allra viktigaste, ärlighet mot sig själv, att hedra sig själv. Annars skapas spänningar i kroppen som ligger kvar under lång tid.

Jag har märkt att ju ärligare jag är mot mig själv och ju mer jag älskar mig själv, desto trevligare, öppnare och medkännande blir jag mot andra. Det känns som att en helt ny värld har öppnat sig i mitt inre, och jag ser fram emot resan jag kommer göra under hela mitt liv. Än har jag bara fått en glimt av den potential som finns. Och jag har hittat nya passioner och intressen, återupptäckt dem jag glömt, och för första gången i mitt liv står jag för min livsstil till 100%. Jag känner mig inte beroende av någon eller något, jag vet att jag har all kapacitet i mig själv.

Självklart kan man inte få med allt och alla faktorer och alla situationer i en text. Jag gjorde mitt bästa nu, och jag hoppas någon kan finna tröst eller förståelse av det jag skrivit. Det är mycket jag glömt ta med som jag säkert kommer på senare, men det är i alla fall en liten del. Jag skriver det här för att aldrig vill att det ska hända mig igen, och att det inte ska behöva hända andra heller. Kroppen är fantastisk, man får varningssignaler när något inte står rätt till, och väljer man att lyssna kan fantastiska saker ske. Väljer man att inte lyssna kommer kroppen fortsätta varna tills den helt enkelt inte klarar mer. Det handlar helt enkelt om intuition, jag visste såklart att det inte stod helt rätt till med mig, men jag ville inte lyssna. Hade jag gjort det kanske jag sluppit den här tiden. Men jag kommer ta med mig den här tiden i resten av mitt liv och den har format mig mer än vad någon annan upplevelse förmodligen har. Är det inte lustigt? Vi söker efter upplevelser i den yttre världen, medan vi har den bästa upplevelsen vi kan få inom oss, lika nära som vårt andetag...

Kärlek och lycka /Maria

Jag släpper taget om den här tiden i mitt liv, och öppnar en ny bok med tomma blad att fylla med kärlek...

Igår kväll satt jag och kollade på 11 delar av en föreläsning av Caroline Myss på Youtube. Hon har blivit min favoritförfattare (har bara läst två av hennes böcker, har några kvar). Fick gåshud flera flera gånger när jag kollade. Den här delen träffade mig mest, titta gärna på hela om du har tid. Ungefär 4-5 minuter in blir det riktigt bra. Idag har jag haft ett miniretreat för mig själv. Övat qigong, mediterat, yogat, mediterat lite till. Det är så viktigt för mig att våga gå in i mig själv, möta min rädslor och känna det jag känner. Jag känner mig starkare, gladare och lugnare för varje gång jag vågar se fler delar av mitt inre. Det är inte alltid bekvämt, men ack så nödvändigt. Namasté/Maria

Jag har tagit upp Qigongen igen, som vi lärde oss på Spa-programmet. Jag tyckte verkligen om det då, men livet kom emellan och det blev inte av att fortsätta. Tänk att det skulle ta en sån här grej för att jag skulle ta upp alla mina intressen igen. När vi hade lektioner i det då, för snart 2 år sen, kommer jag ihåg att jag blev alldeles konstig efteråt. Känslosam och så avslappnad att jag bara kände för att sova. Det gick så klart över sen, och efter ett tag mådde jag ännu bättre än innan. Ibland behöver man släppa ut saker och bara få vila och vänta på att det ska bli bättre, ungefär som jag gör nu. Tålamod är så viktigt.

Jag har lånat en bok av Fan Xiulan, qigongmästare från Kina. Vi fick träffa henne på Spa-programmet och hon hade en lektion med oss. Nu när jag övar igen kommer jag på saker hela tiden som hon sa och visade oss, det kommer sakta tillbaka. Jag fastnade för en sak jag läste i hennes bok, måste skriva det här för att inte glömma:

"När man slutat upp att söka efter lycka i matriella ting, inte längre hänger sig åt självömkan utan i stället älskar och accepterar allt som livet sänder i ens väg, kan man nå det gränsöverskridande, högre perspektiv som är förutsättningen för ett längre liv och en bättre livskvalitet."

Det är något jag verkligen försöker leva efter. Kärlek /Maria

Fan Xiulan