Harmonia

Oj, vart ska jag börja? Så mycket som händer i mig just nu. Positivt och negativt. Eller, egentligen kan jag inte veta att något är positivt eller negativt... man vet aldrig vart saker och ting leder. Men jag känner att jag är på rätt väg, trots att vägen är krokig och full med gropar.

Jag har inte mått bra i helgen, det har varit känslomässig berg-o-dalbana. Direkt när jag kom in hos Annie idag märkte hon det på min energi, den var inte bra. Innan jag kom dit hade hon fått till sig att vi skulle jobba med "Släpp kärleken fri". Och det stämde precis in på vad jag upplever just nu. Helt otroligt faktiskt. Behandlingen kändes mer än någonsin förut, och det fanns mycket att jobba med. Mina njurar (som lagrar livsenergin) var ganska så tömda. När hon kom till mina knän fick hon bilden av ett lugnt vatten, känslan av att jag går åt rätt håll. Och det tog jag till mig, för jag känner trots stormen inom mig att det ligger ett lugn där bakom och jag vet att jag är på rätt väg. Och det känns underbart att få det bekräftat. Jag har svaren inom mig, de finns där bakom allt tanketjat och alla känslostormar. Under behandlingen kände jag jättemycket, jag kände verkligen energin som kom in i mig, på ett helt nytt sätt än tidigare. Det pirrade i kroppen, och det kändes som fjärilar i magen. Och rysningar gick genom mig flera gånger. Massor av lyckokänslor mitt i allt det jobbiga.

Sedan gjorde vi en tankeövningen "släpp kärleken fri", och där jag fick en riktigt skön insikt. Det la sig som ett lugn över mig. Jag vet precis vad jag behöver göra, och jag känner full tillit till att allt blir precis som det ska. Känslorna kommer förmodligen fortsätta storma ett tag, men nu vet jag att under stormen ligger lugnet, det lugn som för mig genom allt, vad som än kommer upp.

"Nåd är som en osynlig kraft som bär dig genom processen, rakt igenom den."

Kärlek kärlek till er alla! /Maria

Hej! Jag har varit borta i helgen, både fysiskt och mentalt, men nu tar jag tag i mig själv igen. Snart ska jag iväg på healing, så det kommer jag skriva om i eftermiddag. Tills dess ville jag bara visa min fina krasseodling! :)
Kärlek!/Maria

Jag älskar pannkakor, men äter varken vetemjöl eller mjölk. Så jag har kommit på ett eget recept, med bovete. Mamma och jag brukar ha i hackad, fryst spenat också. Det blir faktiskt jättegott, det blir lite matigare pannkakor. Här kommer receptet om någon skulle vara intresserad :)

Bovetepannkakor med spenat

3 dl bovetemjöl
6 dl rismjölk (eller någon annan mjölk)
3 ägg
Lite salt
Tinad spenat (hackad) efter tycke

Ja, sen är det ju bara att vispa och steka med lite olja i pannan. Mums!

Jag har precis legat i sängen och lyssnat på 45 minuters mindfulness. Mindfulnessövningar är jättebra för att kunna acceptera nuet och det som är. Det kan vara känslor, värk, tankar, händelser m.m som man ändå inte kan göra något åt, och behöver sluta fred med. Det går bättre för varje gång jag övar, även om jag i början av övningen kan känna ett visst motstånd. Ibland vill man inte känna det man känner, och gör tusen andra saker för att slippa, men spänningarna ligger då kvar i kroppen och kan leda till ännu mer obehag och i värsta fall sjukdomar. Ja, för det är faktiskt så att allt vi tänker och känner registreras i kroppen, och negativa sådana kan få fysiska konsekvenser. Kärlek! /Maria

Vet ni vad jag har gjort idag!? Jag har styrketränat! Kände att det var dags att testa igen, gjorde det för några månader sen och då blev jag alldeles kallsvettig. Men inte idag inte! Lycka!! Tränade armar med mina 5 kiloshantlar, och nu är jag lagom mör. Men skönt mör! Jag var världens träningsnörd fram tills min kropp sa ifrån i höstas. Så nu tar jag babysteps och orkar det jag orkar helt enkelt. Om jag ska kunna jobba som massör framöver så måste jag verkligen få tillbaka lite styrka. Har nog aldrig känt mig så vek i armarna. Men det får ta den tid det tar, det kommer...
Joy! /Maria

Igår blev jag magsjuk (av något jag åt tror jag), så idag är jag väldigt slut och svag. Men det gör ingenting, jag har fått en chans att bara vara idag, och det behövs. Ingenting har jag gjort idag, bara varit i min egen kropp, lyssnat på tankar som kommit och gått, känt de känslor jag känner. Det är inte lätt, men det går lite lättare nu än i början. Jag lyssnar på lugn musik samtidigt, annars är det lätt att tappa fokus. Fram för mer varande och mindre görande, det skulle få många att må bättre. Jag är inte alltid såhär klok, ofta försvinner jag bort i görandet och längtan efter mer eller något annat. Men ju mer medveten jag blir, desto oftare kan bryta de beteendena. Jag menar inte att man aldrig ska göra någonting, klart man ska! Men det är skillnad på att göra på rutin och göra medvetet. Därför behöver man träna på att vara stilla och bara vara medveten (om själva medvetenheten) tror jag. Peace/Maria


Sök en ort så stilla att de som älskar stillhetens kontemplation där kan öva denna till sitt hjärtas yttersta tillfredsställelse.
Må alla varelser, både stora och små, finna och vistas i friden!
Friden kommer inifrån. Sök den inte utifrån.
— Buddha

Igår var jag på biblioteket och lånade lite nya böcker. Jag har hört mycket om Eckhart Tolle och varit sugen på att läsa hans böcker, så igår lånade jag "En ny jord - Ditt inre syfte". Hittills verkar den väldigt lovande. Uttdrag ur boken:

"...men en sak vet vi: Livet ger oss de upplevelser som är till störst hjälp för vår utveckling. Hur kan du då veta att det är just den här erfarenheten du behöver? Jo, för att den är vad du upplever just nu i det här ögonblicket."

"Många människor inser inte förrän de ligger på sin dödsbädd och allt det yttre faller bort att inga saker någonsin har haft något att göra med vem de är. I dödens närhet avslöjas föreställningen om ägande som fullkomligt meningslös. Under livets sista ögonblick inser de också att samtidigt som de under hela livet sökte efter en mer fullständig upplevelse av sig själva, hade det som de egentligen letade efter - det vill säga sitt eget inre väsen - i själva verket alltid funnits där. Det hade bara legat dolt bakom deras identifikation med saker, vilket är detsamma som identifikation med sinnet och tankarna."

En sväng till biblioteket och sen ville benen ut och gå. Gick en bit in i skogen (finns inte mycket till skog här, så den tar slut rätt fort), satte mig på en sten i solen och njöt en stund. Sånt får mig att må bra. Att ladda om. Att komma tillbaka till nuet. Sen blev det en ganska snabb promenad, benen kändes mycket piggare idag än igår. Love love! /Maria

Älska skogen!

Nu har jag gjort lite kategorier här, så jag får lite ordning på vad jag skriver om. Döpte en till "Naturen", för jag har länge tänkt att jag ska ta med mig kameran ut och fota lite fina saker jag ser. Jag tror att man stannar upp och tittar mer omkring sig om man letar efter något fint att fota. Och jag älskar verkligen naturen. Jag längtar ut i skogen, för här finns inte mycket till skog. Och jag längtar efter havet i Höganäs. Just nu är det den vackraste tiden på hela året, då alla blommor slår ut och det är så mycket färger! Så jag fotade lite i trädgården, jag är inte mycket till fotograf, men de här blev ändå helt okej.

Vårt plommonträd


Blommor på Körsbärsträdet

Idag känner jag mig mer levande än på hur länge som helst. Det känns som att jag börjar komma tillbaka till livet. Jag gick en promenad med mamma, och testade att springa en liten bit... och det kändes bra! Alldeles underbar känsla. Var nästan så jag började gråta av tacksamhet. Trägen vinner, det lovar jag.

Har tittat på klipp på Youtube om energimedicin. Det finns 15 delar, här är en av dem. Hon använder sig av ungefär samma metoder som kinesiologer, och lär ut vad man själv kan göra för att direkt öka sin energi. Jag har lärt mig massor idag, verktyg som jag kommer använda mig av varje dag. Jag lovar att det funkar! Jag vill lära mig mer! Jag vill hela mig själv och hela andra! Och jag vet att jag kommer göra det!

Jag känner mig verkligen mer positiv än på länge nu. Allt kommer ordna sig. Jag bara vet det. (Fast det bor ett uns av tvivel i mig, men jag låter det finnas där tills det försvinner av sig självt). Har samlat ihop lite livskraft nu på morgonen, blev precis som igår qigong, meditation och yoga. Nu ska jag ut i solen med en bok som jag haft väldigt länge (den var till och med kurslitteratur, men jag läste den aldrig). Den är superbra, jag fattar inte att jag inte läste den förut. Jag kanske inte var redo att ta den till mig, så kan det nog vara. Kärlek/Maria

Jag tänkte att jag skulle ta mig tid att skriva ett långt inlägg om hela min sjukdomsperiod. Jag har märkt att jag har några nya läsare som kanske vill veta mer, och att det kan vara intressant för mina nära att veta hur jag har upplevt den här tiden, och vad den har gett mig. När jag skriver här tänker jag sällan på att någon egentligen ska läsa, jag började skriva för att peppa mig själv och få utlopp för mina känslor och tankar. Men kan jag inspirera en endaste person så vore jag så glad och tacksam! Det är ju det jag vill ägna mitt liv åt, att ge människor hopp i svåra situationer, att för bara en timme eller så vara i harmoni, när livet är lite rörigt. Jag skriver också det här för att rena mig själv på ett sätt, att få sätta ord på allt jag känt och för att kunna släppa taget och gå vidare. Jag vet inte hur det kommer låta i andras öron, jag bara skriver det som kommer och så får vi se var vi hamnar.

Först måste jag berätta lite om mig själv som person. Jag har alltid varit duktig på saker, i skolan, på idrott, ja på det mesta. Jag har alltid fungerat, aldrig haft några problem, aldrig gjort revolt, aldrig varit annorlunda. Jag har alltid varit tyst, medgörlig, aldrig bestämmade, alltid följt med strömmen. Aldrig kanske fått min vilja fram, för jag har kanske inte riktigt haft nån vilja. Det fungerade ju så bra ändå. Jag är en väldigt känslig person, så har alltid tagit kritik hårt och aldrig gillat konflikter. När andra bråkar går jag därifrån, när någon bråkar med mig ber jag om ursäkt. Jag har tryckt ner och tryckt ner känslor under hela mitt liv, vilket gjort mig till en änslig och orolig människa. Jag har inte förstått det här förens nu, då fungerade det ju. Jag har haft ett bra liv och jag har för det mesta varit lycklig, men känslan av att inte räcka till har nog alltid funnits. Jag har fått min identitet av att vara duktig, det är inte så att jag har känt att jag måste vara perfekt, men i alla fall alltid fungera och aldrig orsaka problem.

Efter studenten flyttade jag till Grythyttan för att läsa Spa-programmet. Det var absolut det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag insåg att jag hade all kapacitet att klara mig själv, jag klarade mycket mer än jag trodde. Jag träffade likasinnade, underbara människor, såna som jag hade börjat undra om dem ens existerade? Fanns det inga såna som jag? Dessutom hade jag hittat en utbildning som gjord för mig, jag fick hålla på med alla mina intressen och upptäcka nya. I skolan var jag som vanligt duktig, fick VG på nästan allt de första terminerna. Allt flöt på som på räls till sista terminen 2009. Min motivation började ta slut, jag orkade inte engagera mig lika mycket i skolan längre, ingenting var lika kul, jag hörde mig själv klaga oftare än vanligt. Jag trodde mest jag var skoltrött så jag tänkte inte så mycket på det. Jag nöjde mig med G i skolan, och sista kursen är jag inte ens klar med än idag. Däremot fortsatte jag träna lika mycket som vanligt, ville vara lika duktig som vanligt, förutom i skolan eftersom jag var skoltrött och kände att jag inte behövde ha VG på allt längre. Mitt i alltihop skaffade jag och min pojkvän en hund, vilket inte är någonting jag ångrar för hon är alldeles underbar... men såhär i efterhand kan jag känna att det nog inte var den bästa tidpunkten. Jag tog examen och stannade kvar i Grythyttan för att jobba på ålderdomshem. Jag gick upp 5-6 och ut med hunden, till jobbet, sprang hem på 30 minutersluchen och ut med hunde och slängde i mig mat, tillbaka till jobbet, hem och ut med hunden och springa med den, eller först gå och sen träna själv. Så där höll det på stora delar av sommaren och en bit in på hösten, självklart hade jag hjälp av min pojkvän, men eftersom jag är känslig för stress var det ändå för mycket för mig. Men jag tyckte att det skulle väl jag klara, alla andra klarar ju stress, jag kan ju inte vara sämre. Jag trodde jag var Superwoman, helt ärligt. Många andra hade klarat den situationen, men jag gjorde inte det. Jag kände att jag för första gången på lång tid verkligen inte trivdes med livet, men jag ville inte erkänna det för mig själv. Jag ville ju inte vara till besvär för någon annan såklart. Jag vet inte om det här är efterkonstruktioner, mycket har jag ju insett såhär i efterhand, men jag vet att jag absolut inte var nöjd som det var. Men håll käft och klaga inte, det är ju en ganska vanlig attityd i samhället, som jag hade köpt helt och hållet.

Som "tur" var (kanske, vem vet) tog det inte lång tid för min kropp att säga ifrån. I september blev jag förkyld, kanske 2 veckor, var frisk 3 veckor och tränade nog 6 gånger i veckan då, sen blev jag förkyld igen. Och förkrossad. Min största skräck har varit att bli sjuk, sen jag som 16 åring fick problem med sköldkörteln och var sjuk i 4 månader innan min kinesiolog hjälpte mig. Nu ville jag såklart till kinesiologen igen, för något stod inte rätt till i min kropp. Jag vilade och vilade men ingenting hjälpte. Jag har nog haft varje symtom man kan tänka sig, och vissa dagar kom jag inte ur sängen.

Jag började gå till kinesiologen, trodde det skulle vara en snabbfix och att jag skulle kunna återgå till att leva som vanligt igen. Men nej, jag blev inte bättre. Månaderna gick, vårdcentralen hittade inget fel, jag fick mer och mer panik. Jag började inbilla mig att jag hade varenda sjukdom man kan tänka sig. Name it, I had it. Alla i min omgivning var fruktansvärt oroliga för mig, och ni förstår, det känns inte bra när man aldrig vill vara till problem. Jag hade plötsligt blivit det största problemet i alla jag älskars liv. Det gör ont kan jag lova. Dels var jag själv livrädd för varför jag var sjuk, dels kände jag mig hemsk som gjorde deras liv sämre.

Det gick ännu längre tid, jag pendlade mellan hopp och förtvivlan. På vårdcentralen skickades jag till kurator och sjukgymnast. Jag var bara lite "ur form" och behövde träna upp konditionen. Ja tjena, för det var ju inte det jag hade gjort i hela mitt liv. Alla började väl säkerligen tro att jag var deprimerad, men jag vägrade lyssna på det. Jag kände i min kropp att den inte mådde bra fysiskt. Trots att jag läst en holistisk utbildning hade alla mina kunskaper tydligen flygit ut genom fönstret. Klart att jag visste att kropp och själ hänger ihop, men säg det till någon som kämpar med sig själv varje dag, och som ändå vaknar nästa morgon och det känns som någon kört över henne med en traktor.

När allt var som mörkast, i februari eller mars tror jag det var (jag börjar tappa tidsuppfattningen, allt flyter ihop), bestämde jag mig för att flytta hem till mina föräldrar. Där någonstans tror jag att det vände, och i samband med att jag gick till Lotta som sysslar med "mental kinesiologi" och ställde in mitt nervsystem på att bli frisk (låter osannolikt, men det var efter det jag började hitta tillbaka till mig själv). Jag började låna böcker om självläkning, helande, andlighet och liknande. Samtidigt började jag yoga lite smått. Hade tidigare försökt träna fler gånger, självklart alldeles för hårt, för träning för mig har alltid varit lite självplågning tror jag. Nu började jag lyssna på kroppen och kände efter hur mycket den orkade. Vissa dagar kanske jag bara orkade en solhälsning, so what?

Visst har jag haft mina breakdowns även efter det här, men jag nog aldrig tappat hoppet helt. Jag slutade vara rädd för att inte bli frisk, och insåg att jag måste hela även själen om kroppen ska kunna må bra igen. Det låter som att allt gick på en vecka, men absolut inte. Sakta började jag må bättre, sakta kan jag göra mer och mer för varje dag som går. Det är en process, och än är jag inte helt bra. Mitt senaste breakdown hade jag nog i förrgår, men dem är kortare nu och inte så djupa längre. Jag går inte in i självömkan lika lätt. Jag sörjer, men jag tycker inte synd om mig själv. Jag började även gå till Annie på healing och kunde släppa ut saker som jag inte ens visste att jag hade inom mig. Jag har bara varit där två gånger, och ser med spänning fram emot vad mer som kan avslöjas. Jag vill inte längre ta den lätta vägen ut, ska jag göra det här ska jag göra det ordentligt, så det aldrig händer igen (fast inte ens det kan man vara säker på, så jag håller mig ödmjuk). Jag har också börjat stå för det jag tycker och hur jag vill leva. Jag har blivit vegetarian, för det mår jag bäst av. Det finns mycket jag låter bli att äta, och jag bryr mig inte om vad andra tycker om det (vilket jag gjorde förr, ville ju inte verka konstig). Jag har blivit andlig, vilket jag aldrig någonsin varit, men jag har funnit tröst i det. Jag har varit arg, jag har skrikit och gråtit helt öppet, jag tränar mer och mer på att säga vad jag tycker och att vara ärlig mot mig själv. Det är nog det allra viktigaste, ärlighet mot sig själv, att hedra sig själv. Annars skapas spänningar i kroppen som ligger kvar under lång tid.

Jag har märkt att ju ärligare jag är mot mig själv och ju mer jag älskar mig själv, desto trevligare, öppnare och medkännande blir jag mot andra. Det känns som att en helt ny värld har öppnat sig i mitt inre, och jag ser fram emot resan jag kommer göra under hela mitt liv. Än har jag bara fått en glimt av den potential som finns. Och jag har hittat nya passioner och intressen, återupptäckt dem jag glömt, och för första gången i mitt liv står jag för min livsstil till 100%. Jag känner mig inte beroende av någon eller något, jag vet att jag har all kapacitet i mig själv.

Självklart kan man inte få med allt och alla faktorer och alla situationer i en text. Jag gjorde mitt bästa nu, och jag hoppas någon kan finna tröst eller förståelse av det jag skrivit. Det är mycket jag glömt ta med som jag säkert kommer på senare, men det är i alla fall en liten del. Jag skriver det här för att aldrig vill att det ska hända mig igen, och att det inte ska behöva hända andra heller. Kroppen är fantastisk, man får varningssignaler när något inte står rätt till, och väljer man att lyssna kan fantastiska saker ske. Väljer man att inte lyssna kommer kroppen fortsätta varna tills den helt enkelt inte klarar mer. Det handlar helt enkelt om intuition, jag visste såklart att det inte stod helt rätt till med mig, men jag ville inte lyssna. Hade jag gjort det kanske jag sluppit den här tiden. Men jag kommer ta med mig den här tiden i resten av mitt liv och den har format mig mer än vad någon annan upplevelse förmodligen har. Är det inte lustigt? Vi söker efter upplevelser i den yttre världen, medan vi har den bästa upplevelsen vi kan få inom oss, lika nära som vårt andetag...

Kärlek och lycka /Maria

Jag släpper taget om den här tiden i mitt liv, och öppnar en ny bok med tomma blad att fylla med kärlek...

Igår kväll satt jag och kollade på 11 delar av en föreläsning av Caroline Myss på Youtube. Hon har blivit min favoritförfattare (har bara läst två av hennes böcker, har några kvar). Fick gåshud flera flera gånger när jag kollade. Den här delen träffade mig mest, titta gärna på hela om du har tid. Ungefär 4-5 minuter in blir det riktigt bra. Idag har jag haft ett miniretreat för mig själv. Övat qigong, mediterat, yogat, mediterat lite till. Det är så viktigt för mig att våga gå in i mig själv, möta min rädslor och känna det jag känner. Jag känner mig starkare, gladare och lugnare för varje gång jag vågar se fler delar av mitt inre. Det är inte alltid bekvämt, men ack så nödvändigt. Namasté/Maria

Jag har tagit upp Qigongen igen, som vi lärde oss på Spa-programmet. Jag tyckte verkligen om det då, men livet kom emellan och det blev inte av att fortsätta. Tänk att det skulle ta en sån här grej för att jag skulle ta upp alla mina intressen igen. När vi hade lektioner i det då, för snart 2 år sen, kommer jag ihåg att jag blev alldeles konstig efteråt. Känslosam och så avslappnad att jag bara kände för att sova. Det gick så klart över sen, och efter ett tag mådde jag ännu bättre än innan. Ibland behöver man släppa ut saker och bara få vila och vänta på att det ska bli bättre, ungefär som jag gör nu. Tålamod är så viktigt.

Jag har lånat en bok av Fan Xiulan, qigongmästare från Kina. Vi fick träffa henne på Spa-programmet och hon hade en lektion med oss. Nu när jag övar igen kommer jag på saker hela tiden som hon sa och visade oss, det kommer sakta tillbaka. Jag fastnade för en sak jag läste i hennes bok, måste skriva det här för att inte glömma:

"När man slutat upp att söka efter lycka i matriella ting, inte längre hänger sig åt självömkan utan i stället älskar och accepterar allt som livet sänder i ens väg, kan man nå det gränsöverskridande, högre perspektiv som är förutsättningen för ett längre liv och en bättre livskvalitet."

Det är något jag verkligen försöker leva efter. Kärlek /Maria

Fan Xiulan

Hallå! Idag känner jag mig så trött på alltihop, vill bara härifrån. Iväg. Hade en konstig dröm om någon från mitt förflutna, googlade lite på drömtydning och tolkade det som att det inte är personen i sig jag saknar, utan något som fanns i mitt liv vid den perioden. Och det var en period då allt var bra, livet lekte och det fanns inte så mycket bekymmer. En av de bästa tiderna i mitt liv helt enkelt. Men jag längtar inte tillbaka, ser bara framåt... det finns så mycket jag vill göra, så mycket att lära! Inte konstigt att man blir frustrerad när det känns som att man är fastlimmad på samma ställe. Ser ändå ganska ljust på framtiden, tror verkligen att allt kommer lösa sig. Så nu ska jag inte grubbla mer, det gör jag alldeles för mycket... Hejs/Maria

Kul att Björk vann Polarpriset! Jag gillar verkligen henne. Här är en av världens bästa låtar enligt mig.

From The Secret Daily Teachings

"Isn't it great to know that you cannot control your world from the outside? To try and control things on the outside feels impossible because it would take so much work, and in fact it is impossible according to the law of attraction.

Det här är så så sant. Jag har gått från det ena tankesättet till det andra, alltså från att förska kontrollera de yttre faktorerna i mitt liv, till att istället jobba med att förändra mina tankar och känslor på insidan. Och jag lovar, det funkar, jag mår 100 gånger bättre nu. /Maria

En lugn dag med en bok i solen blev till ett riktigt äventyr. Jag sitter och har det så skönt så, och plötsligt slingrar sig en jätteorm runt hörnet på stenplattorna i trädgården. Jag är inte så bra på hur olika ormar ser ut, så jag hade ingen aning. Men jäklar vilka rysningar jag fick, trodde inte att jag var ormrädd, men jag fick lite panik. Ringde mamma, sen berättade jag för syster som ringde, sen ringde systers kille och frågade hur den såg ut. Jag trodde hela tiden den låg under trappen, men plötsligt var den bara borta. Då fick jag för mig att den krypit in genom altandörren eller in i garaget. Så jag vågar fortfarande inte riktigt att fötterna på golvet. Googlade lite och insåg att det nog var en huggorm. Gaahh, läskigt! Eller så är jag bara lite larvig... Såhär såg den ut ungefär.



Ps. Jag försöker tolka saker och ting mer symboliskt. Detta hittade jag att ormen kan symbolisera: "Ormen kan komma till oss då vi t.ex. står i vägskäl och behöver "ömsa skinn", eller efter en tids helande arbete, eller återhämtning från en mer långvarit traumatiskt skeende (skilsmässa, rättegång, sjukdom etc) - den är mästare på att växa ur sig själv till ngt större och starkare, utan att för den skull bli en annan. Det är det den kan lära oss." (mest i drömmar kanske, men jag väljer att tro på att det var därför den kom till mig för att det stämmer in väldigt bra i mitt liv just nu).

Vad nu då? Igår var en alldeles undebar dag, och så vaknar man idag och allt känns grått och trist. Jag har träningsvärk av två dagars ganska tuff yoga och känner inte för att göra nånting alls. Fast så är det ju i livet, ena stunden känns allting bra och i nästa känns det bara trist. Efter ljus kommer mörker och efter mörker kommer ljus, allting förändras och ingenting varar för alltid. Det är bara att lära sig att leva med det, glädjas åt det. Ja, nu blev jag lite väl filosofisk, men jag skyller på vädret...

Hoppas på en fin dag ändå! /Maria

Tack för idag Lina, du är verkligen en riktig vän! Det finns inte många som Lina, jag inser verkligen att jag har en vän jag vill behålla i henne. En vän man kan prata om allt med, som aldrig dömer en, som aldrig ställer krav. Det är en ovanlig lyx att ha i en vän. En sån vän som jag själv försöker vara. Och som jag hoppas att jag är.

Det har varit en riktigt underbar dag, den bästa för mig på länge. Jag yogade klockan 8 imorse! Helt otroligt, brukar aldrig vara pigg vid den tiden på morgonen. Sen har vädret gjort sitt till, och att träffa Lina. Nu ska jag verkligen bara slappa och njuta resten av kvällen.

Kärlek!/Maria

Mamma och jag kollar hälsoresor, utbildningar och allt som vi önskar att vi kunde göra. Och jag känner att allt är möjligt. Bara sådär. För ALLT är ju möjligt. Den enda som sätter gränserna är jag själv. Det är en häftig känsla som bor i mig just nu, och jag har svårt att sätta ord på allt. Man kanske måste ha gått igenom det jag har för att förstå. Motivationen att hjälpa människor i svåra situationer växer. Och jag känner att det är möjligt, inom en snar framtid. Livet är för härligt. Trevlig kväll/Maria

Det går framåt nu. Jag är så glad och tacksam för det!

Jag försöker samla energi från olika saker. Yoga är det allra bästa, massor med energi kom in i mig idag under mitt lilla pass. Naturen ger mig också energi, jag tog en lång promenad idag, sorterade tankarna, sög i mig energin från luften, vinden, fågelkvittret, solen, färgerna... det låter kanske flummigt, men det funkar absolut! Försöker peppra mig själv med positiv energi, eftersom jag börjar tro mer och mer på energimedicinen. Det som kineserna kallas qi, indierna kallar prana, japanerna kallar chi, som betyder ungefär "livskraft", det försöker jag samla. För det har varit helt slut i mig. Sakta men säkert tror jag att min livskraft försvann, förmodligen för att jag inte var sann mot mig själv, tills jag i höstas var helt uttömd. Nu börjar jag få min livskraft tillbaka, och varje dag är min största uppgift att samla så mycket jag bara kan.

Namaste! /Maria

Kom precis hem från arbetsförmedlingen. Jag har verkligen dragit mig för att gå dit. Jag föreställde mig att de tvingade mig att ta ett jobb jag varken vill ha eller orkar med. Men så är det ju såklart inte. Jag har insett att det räcker med att vara ärlig om min situation och be om den hjälp man kan få. Förstår nu att det handlar om att utreda min arbetskapacitet och se vad som skulle kunna passa just mig. Jag kommer få en kallelse till en handläggare, just nu är jag bara inskriven. Såg att de har informationsträffar om att starta eget, och det skulle ju vara perfekt till att börja med, att försöka komma igång med Harmonia. Sen kan man också vända sig till Nyföretagarcentrum, när tiden är inne, för att få gratis råd och hjälp. Det känns bra, jag känner att jag är på rätt väg, att jag har ett stort nätverk av hjälp runt omkring mig nu. Man behöver inte alltid klara allting själv, hjälpen finns bara man vågar be om den... en väldigt nyttig läxa jag nu lärt mig. Nu borde jag väl ta och gå ut i solen? Eller yoga kanske? Funderade ett tag på att åka till simhallen och prova att simma, och sen basta... men kanske gör det en annan dag.

Pussokram/Maria

From The Secret Daily Teachings

Every single day, no matter who you meet in the day - friends, family, work colleagues, strangers - give joy to them. Give a smile or a compliment or kind words or kind actions, but give joy! Do your best to make sure that every single person you meet has a better day because they saw you. This might sound like it is not connected with you and your life, but believe me it is inseparably connected through cosmic law.

Efter min första healing var det mycket som släppte, och jag grät en hel helg. Den här gången kändes det som att behandlingen gick ännu mer på djupet, men än har jag inte gråtit nånting, men vi får väl se. Annie, healern, är en alldeles underbar människa. Hon sa så mycket som stämde så klockrent. Och mycket av det hon sa är sådant jag redan kommit till insikt med, men som jag behöver jobba ännu mer med. Hon var verkligen genuint glad över hur långt jag redan kommit.

Först satt vi och pratade en stund, om hur det kändes efter förra gången, hur jag kände mig nu och sådant som kom till henne medan vi pratade. Det är väldigt andligt med healing, eller som hon uttryckte det "flummigt". Men jag tycker nog inte att det är så flummigt, men jag förstår att många andra som inte har haft någon som helst kontakt med den delen av sig själva kan tycka det. Jag börjar få kontakt med det andliga hos mig, och det är en häftig känsla måste jag säga. Jaja, nog flummat :)

Själva behandlingen går till så att jag ligger på mage på en behandlingsbänk och Annie håller sina händer på olika ställen på kroppen. Ibland vrider hon händerna, drar och trycker. Jag känner ibland som elektricitet, ibland bara värme och ibland som små stötar. Den här gången kändes det verkligen som jag kom djupare in i mig själv, det var inte bara avslappnande. Men jag tror jag skulle kunna komma längre om jag fortsätter jobba på det.

Efteråt pratade vi också en stund. Om vad jag upplevde, och vad hon upplevde. En sak jag tar med mig är att hon sa att hon kände att jag ska jobba med människor. Och då hade hon faktiskt glömt att jag sa förra gången att jag är spa-utbildad. Det kändes bra att höra att jag är på rätt väg. Vi pratade också om ilska som jag tryckt ner under mitt liv, jag berättade att jag sällan varit arg, jag har gått undan och gråtit istället. Jag fick hemläxa att säga nej till saker och ting jag inte vill göra, sånt som inte känns rätt. Fast det är något jag jobbat med länge, och tycker verkligen att jag blivit bättre på det. Men jobbet tar aldrig slut. Som hon sa, hon är nånstans i mitten av sin resa... jag har precis börjat min. Och det ska bli spännande att följa den. Jag hade kunnat sitta där och prata med henne hur länge som helst, kändes som att det jag ville säga aldrig tog slut, men till slut var jag ju tvungen att gå, tyvärr. Väntar med spänning på vilka känslor som kommer komma upp efter det här...

Kärlek/Maria

Jag är inte så pigg idag. Jag har sovit rätt dåligt i flera nätter nu. Men jag är ganska van nu att inte må fysiskt bra. Jag försöker så gott jag kan för att må bra i sinnet istället. Och det knasiga är att jag nästan mår bättre i sinnet nu än innan jag blev sjuk (förutom när sorgen och rädslorna för situationen tar över, men då försöker jag bara acceptera att de är där, för det kommer de alltid vara så länge jag inte mår helt bra). Men jag känner mig mer sann mot mig själv, mer harmonisk, mindre ängslig över vad andra tycker om mig, hur jag framstår och vad som är rätt/fel, bra/dåligt att tycka, säga, tänka. Jag är bara jag helt enkelt. Så även om jag vaknar upp och mår piss, så försöker jag tänka att "jag ska få den här dagen att räknas, göra den så betydelsefull jag kan med förutsättningarna jag har idag". Och det kan innebära att jobba med mig själv, att njuta av allt jag gör även om det inte verkar så betydelsefullt, att tillåta mig att känna det jag känner och må som jag mår. Då brukar jag bli nöjd med dagen oavsett hur jag mått. Idag var det ett riktigt guldkorn att få åka in till stan med mamma, ta en kopp te på ett café och sitta och prata, och sen besöka fina Kreativ Insikt butiken. Att få handla fina presenter till andra.

Så tänk på det. Varje dag räknas, oavsett hur lite eller mycket du gör. Varje dag och varje ögonblick är en chans att njuta av livet, och särskilt av de små sakerna, som vi oftast tar för givet.

Enjoy/Maria

Nu är jag hemma igen. Och med mig hem följde nästan hela garderoben från lägenheten, nu är det fullproppat i garderoben och byrålådan här. Och jag har ännu mer kläder kvar att ta hem. Trots att jag rensade ut en del, var det ändå kläder i överflöd kvar. Överflöd. Varför har man så mycket saker, och kläder? Det mesta av kläderna har jag i för sig fått, köper väldigt sällan nytt. Men ändå. Jag behöver ju inte alla dessa kläder. Kom på att det inte ens finns tillräckligt med sommardagar för alla mina sommarkläder. Det mesta kommer bara hänga där. Jag vill rensa i mitt liv, inte vara bunden till saker och ting. Jag känner att när min omgivning är ren och fri från bråte, då är mitt sinne rent. Jag får granska kläderna kritiskt en gång till, kanske kan det vara en del som kan skänkas bort eller säljas på loppis... så mycket saker, bara för att fly från att verkligen behöva känna efter vad det verkligen är som saknas. Aldrig mer igen. /Maria

Min terapeut sa åt mig att utöva mindfulness, vilket jag gjort ett tag, fast inte hela tiden. Idag försöker jag vara medvetet närvarande hela tiden. När Edvin gått till skolan låg jag kvar i sängen och lyssnade på 30 minuters kroppsscanning. Sen gick jag ut med Tindra i solen, till lekparken, satt och njöt av solen, njöt av att titta på Tindra som sprang och försökte uppskatta allt. Nu ska jag äta en smarrig lunch, försöka fortsätta vara närvarande, accepterande och sen fortsätta på samma sätt hela dagen. Jag lovar att det är en kick för humöret.

Namaste/Maria

Nu är jag i hyttan hos min älskling (som i för sig är i skolan hela dagarna). Jag känner mig... stark tror jag. Mindre rädd. Det har varit en bra dag. Bilresan blev som en meditation, försökte vara närvarande och inte tänka på allt jag skulle göra när jag kom fram. När jag var framme gick Tindra och jag upp till skolan och mötte Edvin, jag frös hela vägen, men försökte acceptera det (kan använda det tankesättet på allt tydligen). Här hemma i lägenheten har jag packat ner lite böcker, gått igenom gamla Spa- papper, hittade Qi gong papprena, så nu blir det hem och öva. Och så har jag yogat, idag blev en sån dag då man helt överraskande plötsligt var mycket vigare än vanligt. De dagarna kommer ibland, men sen brukar jag bli stel igen dagen efter, fast jag kommer ju lite längre för varje gång.

Fast allt är inte bara solsken, jag är ganska ont i magen just nu. Hoppas på att det går över snart, så jag kan äta middag. Men annars är det bara att försöka acceptera, att ja, just nu gör det ont. Snart gör det inte det längre. Inte lägga någon värdering i det, om det är bra eller dåligt, och inte bli rädd för det. Det är så här just nu. Se det som är.

Lovelovelove/Maria

Har inte skrivit här på länge. Har haft mycket att skriva om, men har nog inte riktigt kunna få ner allt i ord. Det är en fantastisk resa jag befinner mig på, med sina toppar och djupa dalar. Jag hittar fler och fler pusselbitar för att nå ända fram, och jag har fått sån fantastisk hjälp på sistone att jag är så fuktansvärt tacksam. Mest tacksam är jag ändå mot mig själv, som vågar gå igenom det jag gör, för att jag vågar ta itu med saker som ligger gömda djupt nere i mitt inre. Jag städar mig själv på onödigt bagage. Även om jag inte trodde att jag hade så här mycket. Jag pendlar mellan fruktansvärd smärta, sorg, rädsla, frustration, ilska och tacksamhet, glädje, acceptans, ödmjukhet inför kroppen som säger ifrån när det blir för mycket. Jag tror att något magiskt skett i mitt liv. Varje dag känner jag det. Även om det magiska innebär att jag gråter mig igenom en födelsedag, eller går ut i garaget och skriker ut min frustration. Det ligger något magiskt i att jag bara tillåter mig att göra det.

Nu blev det mycket flum här, men det är okej.

Love/Maria