Harmonia

Dagens lunch blev nästan vackrare på bild än i verkligheten med nya kameran. Bovetepasta och massa grönt.

...i min nya systemkamera! Ja, idag slog jag till. Jag får betala av till mamma, för annars hade jag aldrig kunnat köpa en. Tack kära mor! Vi tog en lång promenad bort till en loppis, och jag blev som ett barn på julafton. Allt skulle fotas! Här är de första bilderna från min nya bebis. Bara höstig natur såklart ;)

Jag vet inte om det här ser så gott ut kanske, men det var det! Bakad sötpotatis (ja, jag älskar sötpotatis) fylld med en puré av blomkål, spenat och havregrädde. Mmmm....

Mamma fick två stora kassar med äpplen av en arbetskompis. Ett svenskt, färskt äpple direkt från trädgården måste ju vara det godaste äpple man kan äta. Och det vackraste, såklart.

Nu har jag vart ute och rastat mig lite, gått en promenad i en timme. Skönt att få ut lite överskottsenergi ur kroppen. Himlen är galet vacker idag, det liksom skimrar lite här och där, har ni märkt det? Hade velat ha en bra kamera nu. Förresten känner jag att jag skulle behöva ett extrajobb nu, börjar bli alldeles för rastlös. Typ i receptionen någonstans. I ett gym kanske, eller en träninganläggning. Eller allra helst en yogastudio. Någon som har tips på vart jag kan söka? Let me know... Kärlek!! /Maria

Jag vet inte vad det är med mig. Jag kan inte koncentrera mig!! Ingenting blir gjort här, jag helt väck. Vad håller jag på med? Jag är som i en liten bubbla, bara dansar runt här hemma och gör ingenting. Känner mig så pirrig och förväntansfull så jag inte vet vad jag ska ta mig för. Jag vet inte vad jag väntar på, men det känns som att det snart kommer ske stora förändringar i mitt liv. Så jag är lite otålig. Kan inte sitta still. Känner mig som en duracellkanin... och det var inte igår det kändes så!! Fast en hjärndöd duracellkanin, kan inte riktigt använda huvudet. Samtidigt känner jag mig sällskapssjuk, vill springa ut och krama första person jag ser. Kanske inte är att rekommendera??

Ungefär såhär känner jag mig... Peace! /Maria

Världens bästa start på morgonen! Fick för mig att köra min Poweryoga dvd idag. Kommer ihåg att jag testade den i juni senast, och då gick det inte så bra. Var helt slut efter bara några solhälsningar. Idag orkade jag hela passet, och kände mig galet stark! Oj, vad långt jag har kommit nu. Känner en sån otrolig inre styrka, och det har definitivt med yogan att göra. Ni kommer nog aldrig mer se mig stå och pumpa i gymmet, nej yoga it is. Det passar mig så mycket bättre. Tänk vad man kan åstadkomma om man bara är lite envis. Ingenting är omöjligt, mina vänner! Kärlek /Maria

"För att utveckla sin meditativa uppmärksamhet krävs ett helt nytt sätt att betrakta inlärningsprocessen. Eftersom vi är så vana vid att tro att vi vet vad vi behöver och vart vi vill komma, kan vi lätt fastna i försöken att styra saker och ting för att få dem att bli "på vårt sätt", så som vi vill ha dem. Men den inställningen hindrar vårt arbete med uppmärksamhet och hälsa." - Jon Kabat-Zinn i boken Lev i nuet, lär av studen - 100 lektioner i mindfulness

Ps. Är det någon som har bra tips på hur man får fler läsare till sin blogg? Jag skulle verkligen vilja satsa på bloggen, och försöka inspirera så många och så gott jag kan, men jag är inte nå vidare bra på att hitta läsare. Kanske någon som har tips jag kan få?

Kärlek till er alla /Maria

Ikväll gjorde jag en vacker, höstig soppa på butternut squash, kokosmjölk, ingefära och rödlök. Blev supergott, men kanske hade jag för mycket ingefära för det blev lite starkt. Självklart var jag tvungen att ha en tallrik grönsaker till, annars saknas något! /Maria

Älskar den här låten! Och texten. Love it.

Ja, jag har varit och simmat ikväll! Ännu ett stort steg framåt. Jag simmade inte jättemånga längder, men det kändes bra och gick faktiskt bättre än jag hade trott. Sen blev det bubbelbad och bastu, helt underbart! Nu vill jag bara ha mer, men ska försöka ta det lugnt och ett litet steg i taget. Känner mig mjuk och skön i kroppen nu, tror jag kommer sova gott i natt. Sov så gott! /Maria

Jag har inte haft någon matinspiration på väldigt länge, har mest ätit samma sak hela tiden, eftersom jag haft så mycket ont i magen. Nu börjar det bli bättre och kreativiteten i köket har ökat lite. Idag bakade jag en limpa, och bjöd mamma på sötpotatisplättar när hon kom hem. Supergott!

Limpa med pumpafrön, solrosfrön och lingon


Sötpotatisplättar och massa grönsaker. Det lila är blomkål, det finns visst i massa olika färger!

Jag tog med mig kameran ut och gick en promenad i höstsolen idag. Jag älskar den här tiden på året, det är så vackert ute. Tyvärr fångar inte min kamera riktigt det vackra, jag skulle behöva en bättre. Men alltid något. Trädet på sista bilden satte jag mig under en bra stund och andades in naturen. Helande, jag lovar. Kärlek. /Maria

Jag har äntligen tagit tag i min B-uppsats som legat och väntat i 1,5 år. Äntligen har jag fått lusten att lära tillbaka, att lära för min egen skull. Jag har börjat om med uppsatsen från början, och bytt ämne helt. Kände att det var det enda sättet att någonsin bli klar. Nu skriver jag om hur hjärnan påverkas av meditation, sitter just nu och läser vetenskapliga artiklar och lär mig en massa spännande saker! Jag måste meditera mera känner jag, fördelarna verkar vara väldigt många enligt de här studierna. Om 6 veckor börjar jag läsa en kurs som handlar om olika medvetandetillstånd, så tills dess tänkte jag vara klar med uppsatsen. Så nu ska jag fortsätta. Hej så länge! /Maria

Ännu en underbar dag i mitt liv.

Jag har varit hos min kinesiolog idag, en sorts alternativterapeut. Jag har skrivit om det förut här, kolla under "Alternativmedicin". Jag började gå där för ett år sen nu, gud det känns som igår. Vilken jäkla resa jag gjort sen dess! Min terapeut har gått igenom samma sak som jag, fast för mer än 10 år sen, så det alltid underbart att prata med henne. Jag berättade om mitt flyt på sistone, att jag sökt till journalisthögskolan och hur rätt det känns. Hon blev så fruktansvärt glad, och jag kände ännu mer att jag är on track. Vi pratade om att det är så synd att det inte pratas öppet om själsliga problem, som jag egentligen tror är roten till alla sjukdomar och all värk. Det är så synd att man nästan känner sig skyldig när man inte mår bra. Det finns liksom ingen plats i livet att få läka ordentligt. Nej, vi går till doktorn och ber dem att fixa oss. Jag gjorde också så, jag ville att någon annan skulle fixa mina problem. För vi har ju inte tid att vara sjuka i vårt samhälle. Så ingenting blir ordentligt läkt.

Tänk om naturen skulle få ha sin gång, tänk om vi fick ta oss tid att då och då läka i kropp och själ, för att sedan kunna bidra så mycket mer till kreativiteten samhället. För hur effektiv är man när man går runt med sår i själen? Jag är det inte i alla fall. Jag tror att alla mer eller mindre har sår att läka. Efter allt som skett i mitt liv ser jag nu vad mitt mission är. Att sprida medvetenhet om vad riktig hälsa är. Och vilket bättre sätt än att skriva kan jag göra det? Jag vill visa att det är okej att vara svag, att vara sårbar, att inte orka med, att be om hjälp. För det finns hjälp att få, och jag vill skrika ut till hela världen att vi inte behöver stoppa i oss kemikalier för att vara friska, jag vill att samhället ska få upp ögonen för vad riktig välfärd är. Välmående människor. På riktigt välmående. Jag hade aldrig klarat den här resan utan det stöd jag har av min familj, eller utan min enorma envishet. Men vad händer med de människor som inte har stödet eller envisheten att klara av sånt här själva? Det är en djungel där ute, jag har letat och letat efter den rätta vägen för mig, för den är inte lätt att hitta. Vad händer med dem som ger upp? Jo, de sjunker djupare och djupare ner i depression, utvecklar fler sjukdomar, kanske aldrig mer blir friska. Sjukvården sa till mig att jag kanske skulle få leva med min trötthet hela livet. Att vara 22 år, med massor med drömmar och förväntningar på livet, och få höra att man kanske aldrig mer får vara pigg, det får en att aldrig mer vilja sätta sin fot på ett sjukhus. Tur för mig att jag är envis, för annars kanske jag hade köpt det och gått hem och begravt mig i självömkan. Men någonstans sa en röst inom mig att det visst fanns en lösning, att det fanns ett ljus där framme i tunneln någonstans. Det gällde bara att hitta den. Och det gjorde jag tillslut, även om det tog sin lilla tid. Nu vill jag bara sprida budskapet! Jag tror att den alternativa medicinen och andligheten kommer att explodera i framtiden. Det ÄR framtiden. Det är jag helt säker på. Och jag tänker vara en del av att kunskapen kommer ut i samhället och i världen. Räkna med det. Räkna med mig!

Kärlek och hälsa! /Maria

Jag funderar på att sälja min massagebänk och köpa en bättre kamera. Fota allt det vackra jag börjat uppmärksamma. Bli mer kreativ. Jag har aldrig trott att jag är kreativ. Sanningen är att jag inte vågat vara det. För vem är jag att tro att jag är kreativ? Att jag är bättre på något än någon annan? Nej, kreativitet handlar inte om att skapa något bra, jag vet. Det handlar om att skapa med sin själ. Att våga visa den man är i en annan form. Blotta sig, våga vara sårbar. Jag vet väl att jag kan skriva, men att jag kunde skriva vackert, det hade jag ingen aning om, för jag vågade inte. Vågade inte dela mina djupaste tankar, de kanske var fel i någon annans ögon. Kanske skulle jag bli förlöjligad. Nu vågar jag, jag vågar ha fel, jag vågar visa mig.

Jag känner ett sug efter att skapa. Eller uppleva någon annans skapelse. Såg precis en film, hamnde i en annan värld för en stund. Njöt av andras kreativitet, och deras mod att visa världen vad de skapat. Det finns inspiration i allt, man behöver bara öppna ögonen. Eller öronen. Vilket sinne som helst går bra.

Jag tror jag har hittat en ny favoritartist. Det här var verkligen vackert...

Jag har haft en sån där härlig dag på Söder idag. Handlat massor med ekologiska grejer på Gryningen och gått på Bondens marknad och handlat grönsaker. Och så köpte jag en tröja på Stadsmissionen. Åh, vad jag älskar Söder, tänk om man kunde få en lägenhet där!

Jag känner verkligen att det är saker på gång nu. För varje dag som går blir jag mer och mer övertygad om att det bara är en tidsfråga innan det stora äventyret börjar. Egentligen har det redan börjat, men snart tror jag att det smäller till och det börjar strömma in goda ting i mitt liv. Mitt nya liv. För jag ser det så nu, som att jag skapar ett helt nytt liv. Jag är nyfiken på saker som inte intresserat mig tidigare, jag försöker ge allt en chans och inte vara likgiltig inför någonting. Allt, minsta lilla, kan innehålla något som är av värde för mig, som ger mig något. Och jag försöker att uppskatta ALLT som kommer i min väg. Jag tror att det är vägen till ett rikare liv. Ett mer spännande liv. 

Förresten har jag fixat Skype nu, så om någon vill Skypa så säg bara till!

Trevlig helg! /Maria

Igår var jag hos min terapeut/healer/coach/mentor eller vad man nu ska kalla henne. Hon gav mig precis den spark i baken jag behövde just nu. Hon ställer de mest obekväma frågor som man inte alls vill höra, hon ser en verkligen på riktigt och kryper in under ens skinn. Hon henne kan man inte sätta upp någon fasad, det genomskådar hon direkt. Hon hjälpt mig galet mycket sen jag började gå där, mest genom att vara lite jobbig. Det är hemskt befriande att inte bli daltad med!! Att spela offer har man inte mycket för med henne. Igår ställde hon återigen precis de frågor jag behövde höra för att komma vidare. Trots att jag är väldigt öppen för hennes teknik, jag har vet ju att den funkar, så kommer jag fortfarande på mig själv med att försöka försvara mitt beteende och bortförklara mig. Hon har alltid rätt i allt hon säger, det är nästan irriterande. Igår fick hon mig att se mitt eget mönster i att jag ofta låter bli att ta tag i vissa saker rdentligt. Jag gör även sånt jag vill lite sådär halvdant. Jag är så rädd att bli besviken så jag ger upp innan jag kommit igång. Men vad sänder det för signal till universum egentligen? Jo, att jag ska misslyckas såklart. Så idag har tagit tag i saker och ting, släppt den där nedrans rädslan och bara gjort det jag brinner för utan att tänka. Jag lägger mitt fokus på att yoga och skriva, det jag älskar, och det ger mig energi! Jag glömmer bort att tänka på att jag är trött, och plötsligt är jag inte det längre.

Dessutom fick jag en väldigt fin insikt. Hon frågade mig vad som ska till för att jag ska se på mig själv som frisk. Och jag svarade automatiskt "när jag är som vanligt igen, och kan träna som vanligt". Hon påminde mig om att det var just det "som vanligt" som fick mig att hamna här. Jag har förändrats så mycket det senaste året, att det kanske är så att jag ska hitta ett nytt "som vanligt"? Skapa mig själv på nytt. Och i det nya kan jag bestämma helt själv vad som är mitt "som vanligt". Kanske är det inte meningen att jag ska träna 5 gånger i veckan och springa marathon? Kanske kan jag nöja mig med yogan, som har fått mig att må så bra i både kropp och själ? Kanske är det så att det passar mig bättre? Jag vet inte varför jag har så svårt att släppa tanken på att jag ska vara ett träningsfreak... kanske för att träningen alltid har varit min stora kärlek? Kanske är det dags att jag släpper den kärleken och hittar den i yogan istället? Kan jag göra det, släppa tanken på att jag måste kunna springa för att räknas som frisk, då kan jag faktiskt börja se på mig själv som frisk här och nu. Det här är mitt nya "som vanligt" och jag älskar det. Jag vill ju aldrig gå tillbaka, så nu går jag bara framåt...

Kärlek! /Maria

När man är frisk och allt är som det ska i livet, då tänker man sällan på hur man mår överhuvudtaget, det bara fungerar automatiskt. När man har mått dåligt i ett år så börjar man kontrollera hur man mår hela tiden. Till och med när man vaknar mitt i natten och ska på toa. Tillslut vet kroppen inget annat än att må dåligt, eftersom hjärnan förväntar sig att man ska det. Det är detta jag kämpar med, att börja se på mig själv som frisk, som mitt vanliga jag. Jag inser mer och mer hur mycket kraft tanken faktiskt har, det vi tror blir sant. Jag försöker ändra min självuppfattning nu, det går bättre och bättre, men det är svårt att göra över en natt (även om jag är helt säker på att det går). Det är mycket smärta som skapats i mig det här året, som ligger kvar i mitt undermedvetna även om jag inte alltid märker av det. Jag börjar bli bättre på att känna av och släppa taget om dessa små spänningar och känslor som poppar upp då och då. Idag när jag mediterade försökte jag verkligen gå in i den obekväma känslan av att inte må bra, jag verkligen kände den och tvingade mig själv att stanna kvar i den även fast tårarna började tränga fram. Jag såg mig själv släppa taget om det som varit och välkomna något nytt, jag bestämde att här och nu börjar mitt nya liv och jag släpper det som varit. En lättnadskänsla spred sig och spänningarna släppte. Jag började le och kände för att gråta glädjetårar istället. Jag tror att jag bara snuddat vid potentialen att göra det här ordentligt, men jag ska öva och öva och tillslut kommer jag ha släppt precis allt. Då kan jag gå vidare starkare och tryggare än någonsin, och börja leva det liv jag faktiskt vill leva och är värd att leva. /Maria

Idag öppnar anmälningen till vårens utbildningar. Jag ska söka till Journalisthögskolan. Japp, jag har bestämt mig. Och jag har bestämt att jag kommer komma in och att jag kommer orka. Jag och universum har kommit överens om det. Så nu blir det så. Eller hur? Jag ska ställa in all min tankekraft på att det ska bli så. För nu börjar jag tröttna på att gå hemma, även om det verkligen har varit bra för mig att göra det det här året. Jag skulle aldrig vilja få det här året ogjort. Nej, det har jag lärt mig för mycket för, trots att det fortfarande är kämpigt ibland. Jag tar det onda med det goda och är tacksam för allt. Men nu vill jag vidare, och med tankens kraft tror jag att det går. Om jag hade använt svordomar hade jag sagt "Nu j*vlar!". Men det är ju tur att jag inte gör det. /Maria

Filmväder idag. Så jag tittade på Matrix (på VHS, nostalgiskt värre!!). Det var nog 10 år sen jag såg den sist. Då kommer jag ihåg att jag gillade den väldigt mycket, trots att jag inte är så mycket för actionfilmer. Men jag förstod nog inte allt. Nu förstår jag den på ett annat sätt, på ett djupare plan. Förstår symboliken och ler igenkännande åt orden som det ligger så mycket sanning i. Jag har faktiskt inte sett tvåan och trean, har fått för mig att de inte är så sevärda. Eller är de det..?

Yes, I did it! Det var inte alls läskigt eller svårt eller jobbigt. Det var bara underbart. Det roliga var att jag var den enda deltagaren på passet, så jag fick lite personlig träning. Alldeles perfekt för mig! Yinyoga är en lugn, sittande form av yoga som tränar bindväven, de inre organen och hjälper blockeringar i kroppen att släppa. Man sitter i varje position i 15 djupa andetag, och även om man inte blir svettig så känner man den inre träningen ordentligt. Efteråt kände jag mig helt svävande, så lugn och harmonisk. Jag tror att det här blir en perfekt form för mig att börja med. Känner mig så förväntansfull över all yoga jag har kvar att utforska, jag har kommit långt redan nu sen jag började i våras, men det finns så mycket mer att upptäcka hos mig själv och inom yogan. Jag älskar den här resan, ja faktiskt! Bara att få vara tillbaka i en träningssal gjorde mig alldeles överlycklig, galet vad jag saknat det. Jag känner mig hemma där.

Jag har tagit stora steg den här veckan, det är alldeles underbart! Nu ska jag ta mig tid att fira mina framsteg, och inte skynda framåt alltför fort. Bara njuta ett tag nu...

Namaste! /Maria

Nu sitter jag här, lyssnar på låten nedan och dricker ingefärste ur min gigantiska mugg från Indiska. Känner mig frusen och melankolisk. Det regnar och är mörkt. Och jag funderar på om jag ska åka på yoga eller inte. Jag är inte pigg, men jag kanske blir av yogan. Går jag inte idag får jag vänta 2 veckor på nästa tillfälle. Men jag är rädd, rädd för att inte orka, rädd för att inte fullfölja. Är jag väl där så känns det nog lättare. Så jag tror jag ska gå. Jag chansar. Jag måste övervinna mina rädslor, en i taget. Så nu gör jag det. Kärlek /Maria

Nu har jag äntligen varit på Fotografiska museet och tittat på utställningen "A Phografer's Life 1990-2005" med Annie Leibovitz verk. Precis när vi kom dit började en filmvisning av dokumentären om hennes liv, och vi satt bänkade framför den i 1,5 timme. Underbart inspirerande, vilken kvinna! Sedan tittade vi på utställningarna, åh vilka underbara foton! Nu är jag helt slut, men full av ny inspiration. Kommer förmodligen skriva massor i morgon :) Men först ska jag på yoga, håll tummarna att jag orkar! Puss och kram och kärlek... /Maria

Den här gillade jag. Lance Armstrong.

Jag hade inte tänkt yoga idag, eftersom jag ville känna mig riktigt sugen då jag förhoppningsvis ska gå på mitt första gruppass. Men ibland känner jag mig lite vilsen innan yogan, kan inte riktigt hitta fokus, så jag ställde mig på mattan i alla fall. Jag börjar känna mig väldigt lätt, på insidan. Det finns inte lika mycket knutar och blockeringar längre, jag kan känna det. Ibland känns det som att jag svävar fram, även fast tröttheten har mig i sin linda. Jag tror jag börja bemästra mig själv, mitt liv, min själ och groparna på vägen. Tar ingenting så allvarligt längre, livet är ju spännande, och knappast på blodigt allvar. Jag lär mig det jag behöver lära mig och jag hittar dit jag behöver hitta, och det är alldeles fullkomligt i sig självt.

Namaste. /Maria

Jag har inte mediterat så mycket på sistone. Jag har verkligen velat, för känslan som har uppstått några gånger då jag varit som mest fokuserad är ganska oslagbar. Men jag tror att jag snöat in mig för mycket på hur man "ska" göra, som om jag måste åstadkomma något. Nu gjorde jag det spontant, tände ett ljus i mitt rum, satte på lugn musik och la mig på spikmattan i en timme. Bara för att jag ville, och då blev det hur härligt som helst. Det är ett plus med att det blir mörkt tidigare nu, jag får mer lust att bara mysa och vara. Vilket jag behöver. En timmes kvällsmeditation om dagen, det vore något det. För min egen skull, för att läka och samla energi. Namaste /Maria

Jag stannade hemma i alla fall. Inte för att jag inte ville åka. För att jag kände att jag behövde stanna, det var som att hela kroppen protesterade mot att packa. Så jag lyssnade, och stannade. Det blir en lugn, tyst helg, mest i min ensamhet. Men det är precis vad jag behöver. Bearbeta, landa, processa. För att ta mig vidare. För att komma längre och längre. Mest fascineras jag, av hur enkelt det kan vara när man bara släpper taget och observerar vad som händer. Känner hur bitar faller på plats just precis nu. Hela tiden. Behöver inte jaga längre, bara dansa med. Aldrig mer försöka så mycket så jag blir blå i ansiktet, bara låta det komma. Då flödar jag över av tacksamhet, glädje, inspiration, kretivitet och passion. Mina ledord. Och tillit. Tålamod. Ödmjukhet. Ja, det finns många. Jag kommer att leva mitt drömliv, resten av livet. Jag vet det. Jag ber livet: hela mig, använd mig. Hur är inte min sak att tänka ut. Jag vet bara att det sker, dag för dag, minut för minut. Helare idag än igår.

Jag njuter av yogan igen. Hoppas på att kunna börja gå på pass nästa vecka. Det blir ett stort steg. Men blir det inte nästa vecka, så blir det ändå snart.

Och jag skriver. Som aldrig förr. Och jag tror på att jag kan, att det blir bra. Funderar inte så mycket, bara skriver. Då blir det bäst.

Kärlek. /Maria

Har precis suttit och skrivit ner allt från intervjun igår, tur att det finns mobiler så jag kunde spela in allt hon sa, det hade blivit svårt annars. Det kommer bli en toppenartikel tror jag! Ikväll kommer mormor hit och imorgon bitti sticker hon, mamma och jag till syster nu igen. Jag ska pussas och kramas med Cornelia och mysa hela helgen! Much love/Maria

Nu kan jag berätta vad det var jag var så glad för förut. Jag fick ett uppdrag från tidningen OmYogaOm, att göra ett reportage om artisten och bikramyogaläraren Lotess. Så idag har jag varit inne i stan och intervjuat henne. Det gick jättebra och hon var supertrevlig! Nu har jag fått blodat tand! Det skulle verkligen vara underbart att skriva för hälsotidningar på heltid, kanske är det journalist jag ska bli ändå? Vi får se vart det här leder, jag låter livet leda mig, för då tror jag att jag kommer hamna rätt i slutändan. Tidningen kommer i december, jag lovar att jag säger till när den finns ute i butikerna! Som jag sa förut så verkar min energi infinna sig de dagar jag verkligen behöver den. Otroligt. Kärlek, kärlek! /Maria

Äntligen lite ny energi! Som tur var idag, för jag hade planerat att säga hej då till en vän som flyttar till London. Han har sparat ihop pengar ett tag och ska nu bara åka iväg utan att ha någonting planerat. Han ska försöka hitta ett jobb och någonstans att bo efter att ha haft lite semester i nån vecka. Det låter kanske galet, men jag tycker det är beundransvärt. Och är det någon som klarar det, så är det han. Jag blir verkligen inspirerad av såna modiga människor.

Jag orkade alltså åka in till stan idag, och där fikade vi och gick sen runt lite. Och sen när vi skulle hitta någonstans att sätta hamnade vi på St Claras kyrkogård. Vi satt och pratade religion och andlighet en stund, och så fick vi för oss att gå in i kyrkan. Jag har inte varit så mycket i kyrkor, men det är verkligen fridfullt och vackert att befinna sig i en. Vi tittade oss runt ett tag och jag tände ett ljus för min morfar. Det var en fin dag, och nu känner jag att jag fått lite ny inspiration igen.

Jag försöker be om den bästa lösningen på min situtation - utan att ha några åsikter om vad som faktiskt är den bästa lösningen. Och jag känner att det funkar bra, när jag tänker så. Då verkar det mesta lösa sig, även fast det kan se mörkt ut ibland. Kanske har jag inte hittat mitt syfte i livet än, eller syftet med min situation, men jag vet att det finns ett. När jag hittar det ska jag leva det till hundra procent. Livet har faktiskt aldrig känts så meningsfullt som nu.

Namaste /Maria

Det här har varit en jobbig helg, jag har varit tröttare än på flera månader och det har känt orättvist, onödigt och fruktansvärt frustrerande. Trots att jag vet bättre än att känna så. Trots att jag innerst inne förstår meningen med detta, och trots att jag vet att allt som sker är nödvändigt och alldeles fulländat i det större perspektivet. Innerst inne vet jag det. När jag är i rätt sinnesstämning kommer jag ihåg det. Nu börjar jag minnas igen, helgen har varit som en dimma. För en timme sen gick jag ner för trappen för att lämna disken, då kom jag på att jag skulle hämta posten och upptäckte att det var riktigt skönt ute. Så jag satte mig på gräsmattan och där satt jag i en timme. Och nu känner jag mig fylld med ny energi, jag känner mig återigen som en del av det större. Ibland behöver man verkligen tillåta sig att vara, göra ingenting, låta tiden gå utan att vara sysselsatt med något hela tiden. Tiden försvinner inte, den springer inte ifrån oss, även om det ibland kan kännas så, och jag går själv i den fällan hela tiden. Det är svårt i den här världen att tillåta sig att ha som enda syfte att bara vara, att undersöka sitt inre. Men så ser mitt liv ut just nu, det är mitt enda syfte just nu, allt annat kan vänta. Ibland blir jag för ivrig, vill göra något för att komma framåt, det känns inte alltid som att det går framåt när jag bara är, vilket det faktiskt gör, och säkerligen går det fortare också när jag låter processen ha sin gång. Kärlek! /Maria

...har jag varit idag. Jag kan inte hjälpa det, det är som att jag öppnat ett lock till mina undermedvetna känslor och det går inte att stoppa dem från att poppa upp i en hastighet som gör mig alldeles vimmelkantig. Nu tror jag stormen har lagt sig och jag börjar känna mig som mig själv igen. Jag försöker tänka att ju mer jag städar i mitt inre, desto renare blir det. Och det känns verkligen, jag känner mig lättare och lättare. Har jag kommit närmare mitt drömliv idag? Jag vet inte, men jag tror och hoppas det. Små steg är också steg, lägger man ihop dem når man så småningom till målet. Nu behöver jag lite lugn och ro tror jag...

Idag har jag en sån där trött dag. Kanske är det massagen? Kanske något annat. Det spelar ingen roll, jag vilar och väntar och det är helt okej. Jag skriver lite, jag hittar inspiration. Jag tillåter mig att ha en sån här dag, och jag behåller tilliten till att det går framåt med stora steg. Jag spar på krafterna till nästa vecka då jag behöver lite mer än vanligt. Men jag vet att de dagarna då jag verkligen behöver energin, då verkar den infinna sig. Och jag litar på det. Försöker vara i nuet och behåller övertygelsen om att jag är på väg dit jag vill, dit jag ska, där jag hör hemma. Det jag var så glad för igår, det är otroligt stort tecken på att jag är på väg mot mer yogande och mer skrivande. Men jag avslöjar inte mer nu. Ni får vänta och se. Kramar /Maria

Åååh... jag vill gråta. Av glädje alltså! Vill inte skriva varför riktigt än, men nu får jag läskigt mycket tecken!! Jag ryser i hela kroppen, och vill gråta. Alltså, nu kan det inte bli annat än bra. Universum är på min sida. Jag är säker. Nu ska jag på massage (blev ändrat igår). Vad gaaaaalet spännande allting är! Puss och kram och kärlek /Maria
Ps. Var tvungen att skriva av mig lite överskottsentusiasm!!

Överallt stöter jag på ordet "synkronicitet". I böcker jag läser, i bloggar, i YouTube- klipp... Dessa små sammanträffanden har börjat hända mig då och då, men fortfarande inte så väldigt ofta. Jag försöker verkligen öppna mig för dem, jag försöker ser perfektionen i allt som sker, och jag försöker vara i flödet hela tiden. Jag tror att det kan ta mig ställen jag knappt vågat drömma om... men det kanske tar sin lilla tid. Igår fick jag en del "träningstecken", och jag har ju länge vetat att jag vill syssla med något inom träningsvärlden. Och halva mitt drömkollage är fyllt med träningsbilder, eftersom jag inte kunnat träna ordentligt på såååååååååå länge nu. Men jag klarar mer och mer, många dagar i veckan kan jag yoga en timme och sen gå en timmes promenad. Och det är ju inte illa! Men jag vill verkligen kunna springa igen, och gå på klasser igen. Igår fick jag i alla fall två tecken på att jag är på väg dit, tecken som hade kunnat undgå mig, men nu tog jag dem till mig eftersom jag verkligen behövde dem. Slump eller synkronicitet spelar ingen roll egentligen, de gav mig motivation och det behöver jag all jag kan få. Idag ska jag ut och samla fler synkroniciteter... :)

Kram /Maria

Tack för alla fina kommentarer jag får, ni ska veta att det värmer otroligt mycket och stärker mig enormt. Så tacksam! Kramar på er alla. /Maria

Jag har så mycket inspiration just nu. Igår kväll började jag äntligen skriva på min bok, jag har haft så svårt att börja, men nu gjorde jag det bara och orden skrev nästan sig själva. Underbart!! Så det blir det jag ägnar mig åt den här hösten, bland annat. Jag har verkligen ställt in siktet på vad jag vill nu, och nu kan det inte annat än bli så (om det inte blir annorlunda, oväntade saker kan inträffa som kanske leder till mer än vad jag kan drömma om just nu). Det verkar vara fint väder, blå himmel och sol, och ikväll ska jag äntligen få massage! Kan det bli bättre? Nej, idag kommer det bli en toppendag!! Men först ska jag grunda mig och hitta fokus med lite yoga och meditation, den absolut bästa starten på dagen. Puss och kram /Maria